Stiftsfesten Gud-08

Att vara deltagare vid stiftsfesten Gud-08 var att kastas mellan tårfyllda livshistorier, skarpa debatter, improvisationsteater och värdefulla samtal. Sammantaget gav mässan mig en bild av Stockholms stift som en levande, brokig samling kristna som är stolta men inte nöjda.

Här är några tankar från de seminarier som berörde mig mest:

Hur lever vi med väckelser?

Representanter från S:a Clara kyrka, Allhelgonakyrkan och Högalidskyrkan delgav sina tankar om hur man når ut till människor i förkunnelse och gudstjänst. Dessa kyrkor drar mycket folk samtidigt som många kyrkbänkar i vårt land gapar tomma. Vad beror det på?

Else Blomgren från Allhelgonakyrkan betonade att prästen Olle Carlsson betytt mycket för verksamheten men att grunden i Allhelgonamässan är Guds villkorslösa kärlek till människan. För en skuldtyngd människa kan det innebära stor befrielse. Församlingens delaktighet i mässan genom t ex vittnesbörd har också betydelse, den icke-hierarkiska formen.

Högalidkyrkans Gunnar Lind berättade om Ökenmässan, där liturgin är viktig. Mystiken och Heligheten (Guds och människans) får ta stor plats. Det sker genom musik, rökelse, bön, kontemplation.

Carl-Erik Sahlberg beskrev S:ta Clara som en kyrka där diakonin är i fokus. Kyrkan finns där människor finns, bland narkomaner på Sergels torg och affärsmän runt Stureplan. Sahlberg är också djupt övertygad om bönens kraft, en kärleksfull gemenskap med Jesus i centrum och att vara öppen för den Heliga Andes kraft.

Gemensamt för de tre var att dessa församlingar haft en stark förgrundsfigur och att de vågat drivas av starka idéer som de kunnat förankra hos människor i församlingen. Vad som förvånade mig var att alla tre upplevt mycket motstånd och skepsis från andra församlingar. Men kanske är det symptomatiskt för vår mänskliga natur. Förändringsivrare och revolutionärer skapar upprördhet, karisma kan väcka avundsjuka.

Nyckeln till en levande gudstjänstgemenskap verkar vara att om jag delar det som berör mig själv djupast, då berör det också andra människor.

Detta påstående för mig vidare till seminariet ”Bibeln med Birro”. Författaren Marcus Birro, berättade om tro och tvivel på ett djupt personligt sätt, genom sin erfarenhet av att ha förlorat två barn i för tidig födsel. Att lyssna på en självgod föredragshållare som listar punkter eller kör powerpointpresentationer står sig ganska slätt i jämförelse. Även om man inte varit med om just det Birro beskev, så har vi alla känt desperation och förtvivlan. När någon sätter ord på dessa känslor så sker ett möte.

Slutligen tänkte jag berätta om seminariet ”Vem ska trösta Knyttet?”, om de glömda barnen. Genom interaktiv teater kom vi nära en familj i kris, där moderns alkoholmissbruk och faderns frånvaro skapade stark ångest hos de två tonårsbarnen. Vi i publiken fick ge alternativa lösningar på olika situationer som spelades upp på scen. Personligen känner jag varmt för interaktivitet. Med tanke, känsla och kropp får vi leva oss in i andra människors öde. Jag har själv gått kurser i psykodrama och jag älskar det. Det är magi, det är att se sig själv i andra. Som Gunnar Ekelöf skrev: ”Vad som är botten hos dig är botten också i andra”.

Efter Stiftsfesten fick jag känslan av att Svenska Kyrkan är livaktig och stark, men när jag idag besökte en söndagsgudstjänst i Bromma församling så delade jag kyrkkaffe efteråt med fem äldre damer. Dessa var mycket charmerande men det gjorde mig ändå aningen beklämd. Är jag den enda under 80 som vill fira gudstjänst? Jag längtar efter sällskap i kyrkbänken.

Självkritiken inom kyrkan handlar mycket om varför man inte lyckas få fler människor att komma till gudstjänsterna. Men vi har massor av människor som brinner inom Svenska Kyrkan. Hur kan vi nå ut till fler, sprida evangelium? Biskop Caroline Krook invigningstalade om hoppets avgörande betydelse och jag vill ändå tro på kyrkans framtid. Tro, hopp och kärlek i stark förening.

Längesen!

Ja, nu var det längesen jag skrev. Känner mig förväntansfull inför morgondagen då jag ska på stiftsfest på Älvsjömässan. Det är en märklig tid nu. Det här med kursen är så attans kul, samtidigt som jag kämpar på med min bilkörning och behöver komma igång med mitt jobbsökande. Känner mig lite håglös vad gäller bloggandet, kanske avslutar jag den här bloggen snart. Igår pratade vi om dop och nattvard på kursen. Vi sjöng en nattvardspsalm som jag tycker är fantastisk, nr 396. Gud är en av oss vid detta bord (A. Frostensson efter RJ Stamps):

Här är rymlig plats, här är Guds bord
Ett stråk av himmel och en doft av jord
Ett rop ur mörkret och ett svar i tro
Gud är en av oss vid detta bord

Ej ens änglar anar eller vet
De djup som ryms i Guds barmhärtighet
Den frid som han en skuldtyngd mänska ger
Gud är en av oss vid detta bord

Kring sitt eget håller ingen vakt
Här släpper oron, allt vårt självförakt
Vår rädsla för varandra mist sin makt
Gud är en av oss vid detta bord

Närhet, ljus och ingen utanför
En fattigmåltid, enkelt vin och bröd
En kärleksfest med himmelskt överflöd
Gud är en av oss vid detta bord