Mellan jul och nyår

Oj, nu var det längesedan jag skrev. Julen har kommit och gått. Vi har det bra här i Falkenberg. Gran, glitter, paket, mat och godis och massa härligt prat. På julnatten gick vi på julmässa och det var... märkligt. Stort. Det roliga var att mamma, syrran och jag hade tre helt olika upplevelser.

Mamma: Jaa, det här var väl trevligt, de sjöng ju hellre än bra men ändå...
Jag: Jag tycker det var helt fantastiskt. Vilken predikan! Och kvinnan som sjöng Ave Maria! Jag rös i hela kroppen och tårarna bara droppade.
Syrran: OK, då ska ni få höra vad jag tycker, det var ju helt värdelöst!

Nu närmar sig det nya året. Under 2008 ska jag ta körkort. Så är det bara. För övrigt ska jag vara mammaledig. Mot slutet av nästa år börjar väl jobbsökandet. Sedan har vi en del gemensamma drömmar i familjen. Det blir nog ett bra år. Hoppas på mycket kärlek och att alla jag känner får vad de önskar sig.

En liten årslista, 2007:

Årets händelse: J föds. Mamma blir frisk från hjärntumör.
Årets roligt/jobbigt: Mammaledighet.
Bok: Undantaget av Christian Jungersen och Kristendom för ateister av Olle Carlsson.
TV-program: Mia och Klara.
Musik: Jewel och Cat Stevens.
Upptäckt: Kyrkan vid Brommaplan.

Nä, nu ska jag spela Rappakalja.

Att följa sin kallelse

Idag pratade jag med en diakon inom Stockholms stift angående vad som krävs för att gå diakonutbildning. Hon var vänlig med något jäktad så samtalet blev kort. Men hon hann ändå säga en sak som berörde mig: "Det är viktigt att få möjlighet att följa sin kallelse". Hon sa det med sådan självklarhet och pondus, det kändes på något vis befriande. Om man är kallad till något så finns liksom inga begränsningar.

Från det ena till det andra. Woody Allen intervjuas i DN idag och pratar med härlig svart humor om människans villkor. Att alla våra strävanden, allt vackert och förfärligt som människan skapat ska förintas förr eller senare. Vi går alla en säker död till mötes. Vi sitter i samma båt så att säga. Men jag blir inte nedstämd av det, jag tycker det är vackert på något vis. Jag tror ju på en mening trots allt. Jag måste citera ur den bok som betytt mest för mig i år (Kristendom för ateister, Olle Carlsson.) Citatet kommer från den svenske mystikern Gunnar Edman:

"Bön är för mig nu att lägga fingrarna mot handleden och känna pulsslagen. Dessa är morsesignaler från universums ursprung som säger: Jag vill att du finns. Jag vill ditt liv."

Luciatid

Luciahögtid, vackert. På Luciadagen fick jag en lektion i värdet av det icke-perfekta. Hade kämpat kvällen innan med att fixa E:s luciakrona, satt fast tyg på insidan för att den skulle vara lagom stor och inte hamna snett på huvudet. När jag kom till dagis meddelade fröken i en teaterviskning : "Hon ville inte ha kronan, glittret kliar"

That`s my girl! Varför ha något otympligt som kliar på huvudet? De härliga dagisluciorna sjöng när det passade dem, någon petade näsan och en ropade plötsligt "kissnödig!", flera vägrade bära krona. Vilka härliga små rebeller.

För övrigt läser jag "Döden är livsviktig" av kloka Elisabeth Kübler-Ross. Döden, det låter ju muntert sa min käre sambo. Men boken handlar i högsta grad om Livet.

Några rader som jag läste i DN: You`ve got a heart full of passion, will you let it burn for hate or compassion?" Det är lätt att vara arg, bli upprörd över det man upplever vara fel eller orättvist. Åtminstone är jag en sån där ilsken natur. En vän kallar det Lilla My-ilskan. Känner inte till Muminvärlden så bra, men det kanske stämmer.

Att ha en ofta uppblossande ilska är en tillgång ibland, det ger ett visst jävlar anamma och civilkurage men för det mesta är det en onödig negativitet som kan spilla över på folk som inte förtjänar det. Det ÄR bätte att fria än att fälla. Jag vet det och jag jobbar på det. Var på Andante-gudstjänst i torsdags, det handlade om att våga vara ärlig mot sig själv. Ärlig vad gäller både brister och förtjänster. Vi människor har tendens till både självöverskattning och till att göra oss mindre än vi är. Men sanningen ligger väl någonstans däremellan. Vi är både Hitler och moder Teresa.

Ikväll blir det luciakonsert i kyrkan, jag älskar den här tiden, så fylld av hopp. Ni vet, istället för att förbanna mörkret, tänd ett ljus.

Strålande jul

Gott folk, snart är det jul! Ska bli en välbehövlig vila. Idag är en bra dag, min kära vän J har varit här och jag har fattat några beslut som känns bra.

Dagens sanning: Ensam är inte stark. Sträck ut en hand och det sker mirakel.

Var inte rädd

"Du och jag har ett uppdrag att påminna varandra om att vi är skapade av Gud, önskade av Gud, älskade och välsignade av Gud, vi är förlåtna och vi är uppmanade att pröva på nytt. Gud är kärlek. Var inte rädd."

Ovanstående knyckte jag från Jonas Gardells hemsida. (Knyckte, härligt ord! Lotta på Bråkmakargatan knyckte tant Bergs cykel. Hon blev förlåten.)

Ja, det gäller att inte göra sig mindre än man är. Jag är väldigt bra på självanklagelser. Jag har en inre piska som viner över ryggen. Den säger att jag inte räcker till. Men när jag läser raderna ovan så reser jag mig, får ny tilltro till mig själv och min plats i världen. En fin avslutning på den här dagen, som varit ganska tung.

Älskade böcker

En liten stund har jag smitit. J sover i vagnen och det finns plikter jag kunde ta tag i. Bädda med nya lakan i sängen. Dammsuga. Förbereda kvällens middag. Men idag smet jag. Jag bryggde kaffe, tog på mig varma strumpor och satte mig i soffan med en bok. Och jag ångrar mig inte en sekund.

Att läsa är lycka. Är det något jag önskar mina barn så är det att de ska upptäcka glädjen och trösten i att läsa. Om de lär sig läsa behöver de aldrig vara ensamma.

Jag är en socialt kompetent människa, det vågar jag påstå. Jag har lärt mig hur man pratar och anpassar sig, likt en kameleont kan jag glida in i de flesta sällskap. Om jag är på det humöret vill säga. Ibland blir jag tvär och trotsig och vill inte alls vara trevlig. Det finns människor som jag kan vara mig själv inför. Det är en nåd, förstås. Då stillas oron i mitt bröst.

Nu började jag snöa in på min personlighet, det var inte meningen. Men vad jag egentligen ville säga är att när man går in i läsandet så kan man släppa alla masker och bara möta de människoöden som beskrivs i boken. Just nu berörs jag av Jonas Gardells "Jenny" och "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" av Linda Olsson. Rekommenderas.

För övrigt är det en mörk tid just nu, vintern. Men vi ska inte låta mörkret besegra oss. Amen.

Natt i november

Alla hjältar här i mörka Norden, vi går ut och gör vårt dagsverke trots det embarmliga novembermörkret. Är inte det starkt av oss? Ja, vi har ju inget val, men ändå! Mörker, grått och snöblandat regn.... äsch, vik hädan tungsinne!

Bloggen lever sitt eget liv. Ibland kan jag tänka att jag kanske borde skriva mer glättigt här, men det vill sig inte riktigt. Mitt liv är rätt vardagligt, då blir bloggen därefter.

30 år är jag snart. När jag fyllde 20 bodde jag i studentkorridor och levde såklart ett annat liv. Undrar om det blir lika stora förändringar de närmsta tio åren? Det stormade mycket där runt 20, men vad fasen, var det inte ganska bra? Kris är bara ett annat ord för utveckling. I efterhand är jag rätt stolt över hur jag hanterade de där sköra åren, hur jag sökte nya vägar, följde min längtan.

Nu är det mer stiltje i mitt liv, inte lika mycket dramatik och det är rätt skönt. Allting har sin tid som jag brukar säga. Auf Wiedersehen!

Efter festen

Igår hade vi fest här. Om någon av festdeltagarna läser så vill jag säga tack. Tack för att ni tog er ut i novemberkvällen för att närvara. Tack för att ni gav en slant till Bris. Jag är hedrad över er uppvaktning och vänskap.

Sitter framför datorn ikväll och ser på tv-program på svt:s hemsida. Härligt att kunna välja själv när man har lust att se ett visst program. Utan störande reklamavbrott. Heja public service!

Förkylningar, Ainbusk, Ikea, Indien

Jordelivet är inte alltid en dans på rosor, denna vecka har varit rätt jobbig. E är nämligen sjuk, feber och förkyld. Hon hostar mycket och har svårt att komma till ro. Samtidigt håller J på och skruvar ihop en Ikeamöbel och på lördag ska vi ha fest här. Så det är lite rörigt, men det löser väl sig.

Lillebror är rolig, han vill krypa och anstränger sig som en tok, men han sitter liksom fast, har inte kommit på tricket än.

Läste i kommentarsfältet att mamma lyssnat på Ainbusk, det var ju kul för den skivan går varm här. Både jag och barnen blir lugna av deras musik, funkar varje gång någon är kinkig.

När jag behöver en paus från förkylningsträsket läser jag Shantaram som utspelar sig i Indien. Känns absurt att kastas rakt in i Indiens slum och tillbaka igen till Mariehällsvägen. Men så absurt är ju livet.

Narcissistiska bloggosfären?

Läste en intervju med en skådespelare som beskrev hur han avskydde alla bloggar, att det bara handlade om att folk ville synas och söka bekräftelse.

Ja. Och? Vad är det för fel med det? Vad är det för fel med att vilja kommunicera med sin omvärld? Att sätta sina tankar på pränt den korta tid man har på jorden. Våra liv är som gnistrande tomtebloss, låt oss berätta för varandra hur vi känner innan lågan slocknar.

Att vilja bli sedd men också att vilja lyssna. Växelverkan, vad sägs om det?

Bara du och jag, mamma

Idag var en vän hemma på fika. Hon erbjöd sig att passa lillebror J medan jag hämtade E på dagis. Det var så speciellt att få lite tid med bara henne. Vi gick där hand i hand och efter en stunds tystnad ler hon och säger: Nu är det bara du och jag, mamma. Lycka! Min fina älskade E.

Sen drog vi till ICA och köpte pepparkaksdeg. E lekte hela kvällen med sin kompis. De var helt inne i sin värld av spöken och tigrar och mamma pappa barn. Helt ljuvligt.

Världen med nya ögon

Nu ser jag klart, bokstavligt talat! Har nämligen bytt linsmärke och det är en smärre revolution. Eftersom jag har torra ögon har jag länge besvärats av mina kontaktlinser och det är besvärligt att alltid ha glasögon. Nu har jag hittat en sort som inte känns alls i ögonen. Skönt!

J och jag är uppe och fixar lite medan barnen sover. Det är fridfullt. Jag är väldigt glad för min familj. De är en hamn i stormen.

För övrigt känner jag mig lite ledsen idag, självkänslan är i gungning. Men vadå, jag får acceptera att jag är som jag är. En skör typ. Ganska arg och ofta rädd. Men jag gör så gott jag kan.

Demain il y a un notre jour. Godnatt!

Jag är något viktigt på spåren

Var i kyrkan idag igen. Idag var jag förutseende och hade med mig pappersnäsdukar. Nåd. Jag vet inte hur jag annars ska uttrycka det. Det är en nåd att få delta i gudstjänst. Jag är så tacksam att jag tagit min längtan på allvar och börjat fördjupa min tro. Svårt, svårt, svårt och väldigt känsligt att skriva om detta. Kanske ska jag inte ens försöka.

Drömmar

Lever jag som jag vill leva? Använder jag min tid på rätt sätt? Ja, jag gör i alla fall det jag tror är rätt. Men visst har jag drömmar som slumrar. Men det gäller att inte låta sig förledas av trendiga drömmar och förväxla dem med ens egna. Det är ungefär som med begreppet romantik. Romantik är mer än röda rosor och Andrea Bocelli. En "romantisk" man kan sannerligen vara en ulv i fårakläder.

Jag längtar inte efter långsemester i Asien. Jag längtar inte efter ett nytt kök. Jag drömmer inte om att vinna på lotto. Men just nu skulle jag gärna vilja:

1. Hitta mitt drömjobb. En plats där känner att jag gör nytta. Som är i samklang med min personlighet, där jag slipper spela någon jag inte är.
2. Åka på retreat. Ett dygn av tystnad räcker. Jag tycker det verkar våldsamt spännande.
3. Få mer tid att läsa, kanske börja i bokcirkel.
4. Mer fördjupning, mindre yta. Fler kyrkobesök, där får min själ ro.
5. Tågsemester. OK, det är en trend, men jag älskar tåg, det är ett ljuvligt sätt att resa. Och miljövänligt.

Kreativ shopping?

J har målat om här hemma. Han jobbade intensivt när vi var i Falkenberg. Det blev fint. Jag är så kluven.

Å ena sidan så kan jag reta mig till vansinne på vårt ytliga samhälle, västvärldens besinnigslösa slit och slängkultur. Hur vi lever i ett oetiskt överflöd. Att ägna sig åt det egna utseendet och hemmet känns så självupptaget och futtigt när världen blöder.

Inredning och mode beskrivs även i seriösa sammanhang som konstnärligt och kreativt. Man ska "uttrycka sig" genom vad man har på sig och hur man bor. Ibland koketterar folk med sin "passion för skor" eller att shoppar på tok för mycket. Som att det är något charmigt och livsbejakande att överkonsumera. Jag är djupt skeptiskt till detta, jag längtar efter enkelhet, romantiserar klosterliv och försakelse.

Men ändå lockar det vackra. En lyxig ansiktskräm, ett vackert bokomslag... Hur mycket materialist är det okej att vara? Vad tycker du?

Det moderna samhället

Det är tydligen 27 inredningsprogram i veckan på svensk tv, inkluderat repriser. Svensken har aldrig varit så missnöjd. Finns det något område i livet som inte kräver Extreme Makeover?

I´ve got news for you: Du behöver inte ändra dig. Du är redan värdefull och unik som du är. Gå inte på inrednings-skiten, Facebook-nätverkandet, shoppinghysterin och jämförelsesjukan.

Nu slår vi oss fria från samtidens dårskap. Godnatt alla rebeller!

Miljöombyte

Barnen och jag är i Falkenberg. Vi tog tåget för att hälsa på mina föräldrar. Syrran är också här. Så skönt att bara äta god mat, prata och slappa. Kul att se hur E har roligt med sina närmaste släktingar. Jag säger som Roy och Roger: Det ska va gôtt å leva, annars kan det kvitta!

Det vackraste

Det vackraste med att vara människa är kanske när man blir berörd, gripen av något eller någon. Det är väl det mest mänskliga, vårt breda känsloregister. Just nu läser jag antologin "Varför är jag kristen?" och vissa berättelser gör mig tårögd av rörelse. Det känns som att närma sig kristendomen på ett helt nytt sätt. Jag är tagen, berörd och glad! Skulle gärna ge exempel på skönheten i dessa texter men min bebis behöver mig nu. Han är i sanning en angenäm bekantskap ju mer jag lär känna honom. Jag hade sagt att den här bloggen skulle vara barnfri, men det blir nog svårt. Barnen är ju mitt hjärtas fröjd och glädje (som Skalle-Per sa om Ronja). På återseende!

Den fria viljan

Läste några intressanta rader i DN i morse: "Det egna jaget kan vara spelplatsen för en äldre och större berättelse än man själv någonsin förmår urskilja"

Det är lätt att tro att man gör medvetna val, men det gör man förstås inte. Politiska förhållanden, sociala och ekonomiska förutsättningar, etnicitet, kultur och genus påverkar en hela tiden. Men citatet ovan syftade på hur ens egna förfäder ger ekon i ens person. Kanske bär jag på tankar som min mormors mor hade. Kanske förvaltar jag ett arv från min farmor fast jag inte vet om att jag gör det. Verkar det luddigt? Nåja, det var bara ett tankefrö.

Stammis

Idag fick jag rabatt på mitt stammisfik. Jag är alltså V.I.P på Café Au Läs i Sumpan. Är det härligt eller borde jag skaffa mig ett liv?

Hursomhelst, jag älskar det stället, det är är en oas för mig. När jag blir för less på mammalivet lindrar det alltid att gå en sväng till biblioteket och ta en fika. Mycket dramatik har faktiskt utspelats där. Jag tog ett graviditetstest på deras toalett - positivt. Senare har resultatet av graviditeten röjt runt där och tjatat om glass. Jag har gråtit, skrattat, läst, njutit av godsaker och diskuterat livets väsentligheter. När jag i framtiden kommer se tillbaka på min mammaledighet kommer jag se det stället framför mig.

Allt har sin tid , varje företag under himlen har sin stund. Nu är det tid för fika.

Kärlek och mirakel

Lördag morgon: Lovade J, min sambo, att jag denna vecka ska försöka vara vaksam på mitt eget dömande. Det är lätt att ha negativa åsikter om ditten och datten. Men denna vecka ska jag hellre fria än fälla. De flesta människor gör så gott de kan, kämpar på med sina liv, vill bli sedda - precis som jag. Jag vill inte vara hård mot andra och inte mot mig själv. Make love not war, det är dagens devis.

Idag var J med barnen på badhuset. Under tiden besökte jag en gammal vän. Utsökt kaffe och ett gott samtal, det var skönt. Sedan fick jag en timme på stan och kände mig yr över att inte ha en barnvagn att hålla i. Hämtade ut ett bokpaket på posten: Shantaram av Gregory David Roberts. Berättelsen börjar i Indien och jag får massa flashbacks av min resa dit 2001. Den resan var ett möte med fattigdom. Jag har varit plågsamt medveten om mitt överflöd ända sedan dess. Jag har också vett att vara tacksam.

Härligt att ha ro att läsa igen, det där går i perioder. Har nyss läst Boven i mitt drama kallas kärlek av Unni Drougge. Den handlar om en passion som går över i våld. Människor kan göra varandra så hemskt illa, vi är kapabla till det mest vidriga. Men också till kärlek och mirakel. Det får vi inte glömma.

Låt mig göra nytta

Alla dessa föresatser om att vara bra, att aldrig känna att man räcker till. Kanske är det fåfängt att ge sitt eget liv så stor betydelse, det kvittar väl om jag lallar bort mitt liv, det finns ju miljarder andra som kan göra ett bättre jobb. Men nej, så får vi aldrig tänka. Våra liv är betydelsefulla och vi kan göra skillnad.

Just nu har jag två små barn som behöver mig, en vacker dag hoppas jag även göra nytta utanför den privata sfären, i ett arbete. Jag har mycket skuld över min diffusa yrkesidentitet. Jag vill verkligen ha ett vettigt jobb. Men jag är som en otämjd häst, om jag inte trivs så blir jag bångstyrig och skenar därifrån. Men om jag trivs kan jag ge allt.

Under ytan

Klockan 14.20 tog jag hissen för att gå ut och iväg till dagis för att hämta E. Betraktade mig själv i spegeln och såg en trött person i kappa som är inne på tredje året. Men trots det såg jag hyfsat sammanhängande och rekordelig ut, enligt mitt eget omdöme. Men inombords var jag inte på något vidare humör. I magsäcken låg en torftig lunch bestående av en sandwichglass och en turkisk peppar-glass.

Jag funderar en del på vad folk går och bär på, vad de tänker när de är ensamma, den smutsiga byken som omvärlden inte ska se. Jag vet ju, efter åtskilliga timmar i gruppterapi, att folk har oceaner av känslor och omstörtande erfarenheter i sina liv. På ytan är det lugna gatan, men i själens dunkla vrår... Jag undrar så över de andra dagisföräldrarna. Är de så äppelkäcka som de verkar? Såklart inte. Men visst blir man nyfiken på folk man bara känner ytligt. Man skaffar sig snabbt ett intryck av personer, baserat på fördomar och erfarenheter. Men när man skrapar på ytan är alla människor fulla av motsägelser.

Vad allvarligt allt blir på den här bloggen. Antingen är jag inne i en sån period, eller så är jag helt enkelt rätt allvarsam av mig. Och det är väl OK. Men som avslutning kan jag ju nämna hur jag drev demonerna på flykten idag: Dansade med E till skivan "Schlagerfavoriter". Och jäsiken, det gjorde susen!

Gudstjänst

Jag blir väldigt berörd av att gå i kyrkan. Nästan varje gång gråter jag, trots att jag sällan gör det annars nuförtiden. I söndags besökte jag en ny kyrka som jag säkert kommer återvända till. Då var det en vänligt sinnad dam som satt bakom mig i kyrkbänken. När jag började gråta gav hon mig en kram och en näsduk. Efteråt sa hon att det var kyrkkaffe om jag ville prata med någon. Men jag förklarade att det inte var sorg utan glädjetårar. Jag tog mod till mig i alla fall och deltog i kyrkkaffet, glad över hur enkelt och lättsamt det kändes att tala med de andra som var där.

Men en sak gör mig bedrövad. Det var en kille som berättade att det hade varit jättejobbigt för honom att berätta för sin familj att han blivit kristen. Han mindes hur han suttit och gråtit vid köksbordet, rädd att bli dömd av sina föräldrar som "konstigt religiös". Att det ska vara så laddat! Ingen skulle tycka att det var konstigt om jag t ex sa "Jag åker till Solna Centrum och handlar kläder varje söndag" Men att säga "Jag tycker om att gå i kyrkan varje söndag" ,det är på något vis suspekt.

Jaja, jag behöver inte oroa mig över vad andra eventuellt tycker, det spelar faktiskt ingen roll. Jag hade i alla fall en härlig söndag!

Ett eget rum

Min vardag just nu består till största delen av barnbestyr, mina tankar och min kraft går till att försöka vara en så bra förälder som möjligt. Mina krav är skyhöga och omöjliga att leva upp till och ibland känns ansvarsbördan ganska tung. Det går att skildra föräldraskapet på tusen sätt, det är både ljuvligt och jävligt, men mer orkar jag inte orda om det.

Men eftersom familjelivet är så i fokus i mitt liv så måste jag hitta andrum där jag har utrymme för något annat. Därför ska den här bloggen från och med nu inte handla om barn. Det här är en plats för andra tankar.

Trettio år av mitt liv

30 år fyller jag snart. Jag får lätt yrsel över detta faktum. Den svindlar och suger till i maggropen. Herre Jesus, nu är det ingen pardon längre. Livet är ändligt, det är inte forever and ever och det är nu det gäller. Men jäsiken vad glad jag är att leva ändå. Att jag fick chansen! Livet kan vara så trivialt och gnetigt ibland, men ändå! Att få vara med, trampa runt på den här planeten, brottas med de stora frågorna, samsas eller bråka med de andra typerna som fick chansen samtidigt. Tack! Jag bockar och bugar inför den Store Skaparen eller den Stora Slumpen, kalla det vad du vill.

Integritet, vad är det?

Tanke för dagen: lavemang är bra för magen. Nä, det lät ju helt sjukt. Det handlar om att min lilla 3-åring har varit förstoppad i över ett dygn så nu kom min snälla granne med lavemang och hjälpte det lilla hjärtat. Ja, det är en dag i en småbarnsförälders liv.

Sedan bakade jag en kladdkaka och kollade på Skild! på SVT. Nej, jag går verkligen inte i separationstankar men den dokumentärserien är ruggigt bra gjord och jag njuter när journalistik fungerar, när människor verkligen delar med sig och visar sitt hjärta framför kameran. Jag är helt för den privata trenden som växer hela tiden, från dokusåpor till självutlämnande böcker och bloggar. Vi behöver inte vara så hemliga inför varandra. Däremot finns det ju något som heter integritet också, det kan jag nästan inget om...

Konsumtionskulten

"How else would Christ enter but through a broken heart?" sa Oscar Wilde och han citeras i Olle Carlssons bok "Kristendom för ateister" som jag precis läst ut. Jag går och säger de här orden för mig själv för jag tycker det är så vackert. Kristus är hos oss när vi känner oss brustna inombords.

Jag känner mig inte brusten inombords nu, men jag grubblar en del på hur man lever ett gott liv, hur man inte dras med i ideal som man egentligen inte delar. Jag tänker på den läskiga konsumtionskulten som vi lever i, varje vecka öppnas nya tempel - shoppinggallerior. Vi var och tittade på ett jättefint hus idag och jag fick ett visst habegär! Men då tänkte jag på orden "Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig". Och materialismen är en avgud. Faktiskt! Lyckan har vi i nära relationer, när vi skrattar tillsammans. Man får inte luras att tro att egendomar skapar harmoni. No way. Ägodelar äter en, för det mesta. Men det vore lite härligt med ett fint hus...eller?

Premiär!

Hej bloggvärlden! Jag är här nu. Äntligen! Den här bloggen heter Annas Evangelium. Evangelium betyder glädjebudskap och jag tror det är vad den här världen behöver. Inte mer glättighet, men djup glädje. Så djup glädje att hjärtat svämmar över. Det är vår innersta längtan . Tror jag. Glädjen som uppkommer ur vissheten att vi är älskade. '"We are loved above our ability to comprehend" (Jewel Kilcher, min favoritsångerska).

Ja, det är Gud jag talar om. Jag tror inte man ska orda för mycket om gudsupplevelsen för den är ordlös, unik, personlig och universell på samma gång. Men jag kan berätta att jag sökt Gud, kanske hela mitt liv. I kyrkan, i nyandliga kretsar, i förälskelser - you name it. Nu har jag insett att Gud är hos mig hela tiden men däremot söker jag ett sammanhang för min tro, en församling helt enkelt. Det vore fint att hitta en samvaro där man kan stanna kvar, inte bara söka andliga kickar. Ja, jag ska erkänna att visst kan andlighet handla om kicksökande, berusning, flykt. Det behöver sannerligen inte vara fel, men nu behöver jag en vardagstro.