Sushi med gaffel

För några veckor sedan var jag hos en läkare med anledning av att E tagit blodprov för att kolla järnvärdet. Allting var normalt och jag trodde därför att återbesöket skulle vara snabbt överstökat. Men nej, trettio minuter satt jag där och den unge ambitiöse AT-läkaren lät mig inte gå. Samtalet handlade om att räcka till som förälder, att ansvaret ibland kan kännas tungt och jag kom in på att det kändes jobbigt att inte ha ett arbete att gå tillbaka till när föräldraledigheten är slut. Min identitet är så förankrad i moderskapet.

Han säger: Men kan du förstå att du är värdefull? Att din roll är oerhört viktig? Jo...svarade jag men det lät väl inget vidare övertygande för han fortsatte: Ja, du hör vad jag säger men förstår du? Det är en sak att svara ja, men det är en annan sak att verkligen förstå. Du är värdefull, det du gör är värdefullt.

Jag gick därifrån och visste inte om jag var tacksam för hans värmande ord eller ledsen för att han uppenbarligen tyckte att jag behövde höra dem.

Det där mötet lämnar mig ingen ro. På något vis blottade jag mitt självförakt för den där läkaren och det gör ont att han såg det.

Det var egentligen inte det jag skulle skriva om idag, det bara blev så. Egentligen skulle jag säga att idag var första dagen som jag var en stund för mig själv på över en vecka. Det behövdes. Jag gick ner till Sundbyberg. Åt sushi. Med kniv och gaffel. Jag är inte mer sofistikerad än så.

Poesibok

Jag har en poesibok, kom att tänka på den idag. Mormor skrev med sirlig handstil: Herren är min herde. Mig skall intet fattas. En barndomsvän skrev: När en gång vi stora bli och vår skoltid är förbi, hoppas jag du tänker än, på din lilla barndomsvän.

Javisst gör jag det.

Mamma skrev något av Viktor Rydberg, jag kommer bara ihåg början nu: Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill kan ej av tiden härjas...

Det är något rart med poesiböcker, något väldigt oskuldsfullt. Känner mig lite blödig idag och då kom dessa sentimentala poesibokstankar till mig. Medvetandet spelar sina spratt.

Sköna söndag

Barnen och jag är på resa. Vardagar får vi nog av sen, så nu är vi i Falköping och lever bondgårdsliv hos min moster. Vi har kollat får och kalvar, åkt pulka och gjort en snögubbe! Dessutom fick jag sovmorgon imorse. Lyx! Vilket härligt jullov det har varit, vi har bara åkt på kalas och blivit bjudna på mat överallt. Men som sagt, snart är det vardag, fast det känns rätt OK det med. Ska bli kul att träffa vänner och grannar igen.

Pussar till syrran om hon läser detta. Du är bäst. Längtar efter att besöka dig i Köpenhamn. J är tio månader nu och det vore faktiskt bra om han kunde sluta amma snart, så jag kan bli lite friare. Men jag tänker inte skynda på det, det får bli som det blir.

Adios från Falköping!

Fånga inte dagen

Jag brukar låta den här bloggen leva sitt eget liv, skriva om det som känns angeläget och skippa annat. Men det börjar bli komplicerat, för jag vill inte vara alltför personlig här och skriva om relationer och sånt, samtidigt som det ämnet förstås är väldigt betydelsefullt. Men det finns andra forum för det.

Såå, vad ska jag säga idag? Jag är trettio år, jag är glad att jag inte är tjugo. Jag hör barnröster i bakgrunden när jag skriver, jag är glad för mitt liv, för de människor som kommit i min väg, för allt som blev som jag önskade och för det som inte alls blev som det skulle. Jag tänker mig att det som känns svårt är "blessings in disguise". Låter som något Oprah skulle sagt, men vadå, jag gillar Oprah.

Igår läste jag en skön grej i tidskriften Trots Allt: Fånga inte dagen. Ha! Man är så överhopad av självhjälpsfloskler så det är skönt att vända på sådana där sanningar. Låt livet rulla på lite spontant istället, dagen är till för dig, du behöver inte fånga den alls.