Vardag

Nä, usch nu har det blivit för mycket vardag. Tänkte gnälla lite om hur tungt det är att ha huvudansvaret för barnen, vilket jag haft 12 timmar om dagen i snart fyra år. Innerst inne är det vad jag velat och prioriterat men ibland tangerar det i självuppoffring och då är man ute på den tunna martyrisen. Där blåser det snålt och glädjelöst.

Nä, det funkar inte. Man måste ladda batterierna, det är en naturlag.

Men det är så mycket måsten och frågor. Vad ska jag arbeta med? Var ska vi bo? Vad behöver jag? Vad behöver familjen för att må bra?

Men om vi vänder på steken och tänker ljusa tankar. Vad har inspirerat mig idag? Jo, jag vet vem. Kvinnan som arbetar på kyrkans öppna förskola här i Sundbyberg. Jag gillar henne, hon är varm, skrattar och lyssnar alltid engagerat över en kopp kaffe. Hon har varit dagbarnvårdare i hela sitt liv, hon har fortfarande glöd. Det inspirerar mig. Att ge något till människor i vardagen.

Jag blir ledsen när jag skriver detta. Gråter. Varför? För att hon väcker en längtan hos mig. Skulle också vilja göra det hon gör. Få ge hopp och värme till människor. Det är en dröm. Det måste gå, det måste finnas en väg.

Sköna maj

Maj är en ljuvlig månad för mammaledighet. Öppna förskolan i Sundbyberg på förmiddagen, lunch i solen på bibliotekscaféet med M, hämta E på dagis och sedan eftermiddagen hos min kära granne S med barnen.

Jag ruvar samtidigt på mina framtidsplaner. Mycket är ovisst, men jag känner mig förväntansfull.

Men nu är jag trött och lite pollenallergisk. Dags att sova, men först ska jag ringa syrran. Godafton världen. Jag är så glad för mitt liv. Tack för att jag får vara med. Är galet glad för det. Och syrenerna blommar!

En dag i Sigtuna

Igår var jag i Sigtuna på informationsmöte och intervju för Svenska Kyrkans grundkurs. Sigtuna som plats är ju helt sagolik, så det var en upplevelse i sig. Det lutar åt att jag kommer gå kursen och det känns ofattbart lyxigt. Ja, jag menar verkligen det. Jag kan inte tänka mig något jag hellre vill. Jag stod vid skolans lilla kyrka och såg på utsikten över vattnet och tänkte: Min längtan har fört mig hit. Jag går en väg som är min egen. Oavsett var vägen leder, så gör jag något spännande.

Nu blir jag lite full i skratt och tänker på Juan les Pains. När jag och min vän J var i Frankrike 1997, fick jag någon slags ingivelse att vi skulle åka till Juan les Pains på Rivieran. Jag fick för mig att något alldeles extra skulle hända oss där. Så blev det inte, men vi fick åtminstone åka i varsin gul raggarbil med varsin snajdig italienare. Life is like a box of chocolates, som Forrest Gump sa. You never know what you´re gonna get.

Störst av allt

Hoppfull tid, våren. Det var längesedan jag skrev. Sliter med körkortet men hade det fint under valborg och första maj. Nu har Marabouparken öppnat, en av mina älsklingsplatser i Sundbyberg. Lillebror premiärbadade med skorna på. Han är galen, galen i vatten.

Det är mycket barn i mitt liv och i bekantskapskretsen. I april föddes två små flickor. Får aldrig nog av att höra förlossningshistorier och att hälsa på bebisar. Det är en absolut ära att få träffa nyfödda. Heligt.

Såg en dokumentär om Allen Ginsberg idag. Han verkade vara en säregen, modig människa. Jag har alltid varit intresserad av hippierörelsen. Det är något så kraftfullt enkelt i vad den rörelsen stod för. Vi är alla ett. Give peace a chance. Ginsberg frågade sig vad som var allas vår uppgift. Att lindra livets smärta var hans svar. Smärta och galenskap, sorg, ensamhet, rädlsa, vår värld är i nöd, så är det. Men störst av allt är... ja ni vet. Kärleken.