Julefrid

Jul, jul strålande jul. Med familjen i Falkenberg. God mat, After Eight, sovmorgnar och bra böcker. Den här julens bok heter "Min man David" av Gerda Antti, en favorit! Bara bokens omslag gör mig hänförd av boklycka. Gammaldags blommigt i ett strävt vaxduksliknande material. Och så Anttis kärva, skarpa, kloka prosa. Om grannosämja och mänskliga futtigheter och ömheten som plötsligt bryter fram.

Annars har jag gjort ytterligare ett bokfynd, Johanna Nilssons "De i Utkanten Älskande" Detta exemplar fann jag på Myrorna i pocketversion. Men den vackra titeln och de störtintressanta romanfigurerna räcker långt!

Det var lite bokrapport det. Var på midnattsmässa på julnatten och det var fint. Nära, enkelt, ljust, eftertänksamt. Hemma. När jag var i Indien 01/02 och firade jul där så gick jag på midnattsmässa i en katolsk kyrka i Goa. Det var så skönt, jag var långt hemifrån, en just då ganska ensam 24-åring, men kyrkan är ett hem i världen för mig. Där jag är nära Gud, nära mig själv, den jag kanske är ämnad att vara.

Såg Stjärnorna på slottet ikväll. Gillar det, känner mig själv som en stjärna på ett slott när vi har våra helger på Graninge med kursen. Den goda maten och det innerliga, tv-fria umgänget, livet när det är som bäst.

Men nu glädjs jag av ynnesten att få fira jul igen med de närmaste. Är så tacksam för det. Julefrid, jag vilar som i en hängmatta, en kokong av tradition och tillhörighet.

Födelsedag

Att erfara Gud. Vad är det för dig?

Idag var jag i Klara kyrka på mässa och det var fint. Men kanske blev jag ännu mer tagen av Lars Lerins råa akvareller på Waldermarsudde. Ljus och mörker, det sköra gryningsljuset över en nedlagd fabrik i Lofoten. Har aldrig varit en konstälskare, har beundrat hantverket men sällan blivit berörd känslomässigt. Det blev jag idag.

På eftermiddagen var Johan och jag och handlade julklappar till barnen. Först suckade jag lite över trängseln i leksaksaffären, men när vi gick därifrån med våra paket kände jag mig glad över att vi faktiskt har två små barn att köpa paket åt. Två skatter. Ovärderliga.

Sedan gick vi på Café 60 på Sveavägen, ett av de få caféer i Stockholm som har kvällsöppet. Det kan jag sakna från Göteborg, alla kvällsöppna caféer. Beställde ljuvlig kolapaj och drack Pellegrino Limonata och kaffe. Efter all god mat den här helgen kan jag äta Mamma Scan-köttbullar och makaroner en vecka utan att klaga. Har fått min beskärda del av lyx för veckor framöver.

Födelsedagen avslutades med bio, vi såg "Rachel getting married", den var bra. Skulle kunna skriva att den var smärtsam och vacker också men det blir nästan för många adjektiv på en och samma dag. Godkväll kära dagbok och eventuella läsare. Guds frid!

Snart 31

Oj oj oj. Mycket har hänt sista tiden. En del vill jag skriva om, kanske inte allt. Men jag har fått jobb! I mitten av mars börjar jag på ett arbete som jag väldigt gärna velat ha. Det känns rätt, så jag hoppas vi ska få ihop vår vardag när livet förändras för den här familjen.

I fredags firade vi pappa 70 år på Wallmans och imorgon fyller jag 31. Shit, det har varit ett bra år. Jobbigt också, men mest bra.

Imorgon blir det mässa i Klara kyrka och utställning på Waldermarsudde. Det är ju inte varje dag man fyller år!

Lekland

I onsdags kväll var jag ute sent vilket var väldigt trevligt men idag har jag varit trött och håglös. Har varit på ett så kallat "lekland" med barnen och det var erbarmligt tråkigt. Barnen tyckte väl det var rätt kul, men jag kan inte låta bli att tycka att det är något tragiskt och lite cyniskt att ta betalt för att barn ska leka i ett rum med bollhav och skrikiga färger där man lockar med godis och annat skräp i barnens ögonhöjd. Varför gick vi inte till gamla hederliga Kyrkans öppna förskola istället? Nåja, man lär sig av sina misstag.

Nu ska jag läsa Gerda Antti och fylla på själen efter dagens utflykt. Efter en sån här dag längtar jag till en skogsglänta där man kan höra sina egna andetag.

Storkyrkan och storhandling

Söndag. Var i Storkyrkan på högmässa, det var fint. När jag promenerade från stationen föll stora snöflingor från himlen. Nu ikväll tog jag bilen och åkte och storhandlade. Det kan ju tyckas vara en vardaglig handling, men icke för mig! Jag njuter fortfarande av nyhetens behag att vara ensam i bilen. Ingen grinig körlärare eller suckande sambo utan bara jag och Ave Maria är på stereon. Och så handlade jag med självscanning! Ordning och reda, pengar på fredag. Livet är vardagligt men ändå storslaget. Jag gillar det. Godnatt!

Bilden av Britney

Är så innerligt glad för min kurs och mina kursvänner i Kyrkans grundkurs. Jag har funnit min Gud. Jag är hemma nu. Slumpen är Guds sätt att vara anonym var det någon som sa. Är tacksam för alla de små steg som fört mig hit. Det innebär verkligen inte att mitt liv är problemfritt men jag känner förtröstan. Det är stort.

Från det ena till det andra. På vårt kylskåp sätter jag ibland upp tidningsurklipp och foton. Hittade en bild av Britney Spears som berörde mig. En svensk konstnär har studerat paparazzibilder av Britney och gjort målningar utifrån dem. Skulle gärna sett hela utställningen men har inte hunnit. På en av hans målningar som var med i DN är Britneys ansikte förvridet av förtvivlan. Hon är klädd i trasiga jeansshorts, solglasögon och har en sån där liten fånig hund i knät. Hon sitter ensam och liten med en stor amerikansk flagga i bakgrunden. Det är så mycket raseri och utsatthet i den bilden att man vill gråta.

Britney slog igenom som en oskuldsfull tjej i tofsar. Omvärlden har sett henne falla och resa sig flera gånger. Vi älskar att se fasader rämna, därför att vi själva hela tiden rämnar och återuppstår, det är min tolkning.

Körkort 5 nov 2008!

Tänk att den dagen så äntligen skulle komma. Dagen då jag klarade körkortet! Vilken lättnad. Det var en viktig dag på många sätt eftersom den här nio månader långa processen har lärt mig något väsentligt: Att ALDRIG GE UPP. Det är så viktigt.

Hela veckan var speciell. Dagen innan jag hade uppkörning träffade jag en präst som har betytt mycket för mig. Hon talade om att öppna sig för den goda kraften i tillvaron och vi avslutade med bön om ledning och kraft. Bönen bar mig genom hela provet, det är sant.

För övrigt var mamma här i veckan vilket betydde avlastning för mig. Jag kunde göra ärenden och luncha på stan i lugn och ro och gå på teater med en nyfunnen vän. Så åkte vi allihop till Junibacken och hade det riktigt kul. Blåbärsmuffins och invigning av mysig Elsa Beskow-utällning. Ibland kommer det mycket roligt på samma gång.

Samma dag som Barack Obama blev president i USA tog jag körkort i Jakobsberg. Yes, we can!

Stiftsfesten Gud-08

Att vara deltagare vid stiftsfesten Gud-08 var att kastas mellan tårfyllda livshistorier, skarpa debatter, improvisationsteater och värdefulla samtal. Sammantaget gav mässan mig en bild av Stockholms stift som en levande, brokig samling kristna som är stolta men inte nöjda.

Här är några tankar från de seminarier som berörde mig mest:

Hur lever vi med väckelser?

Representanter från S:a Clara kyrka, Allhelgonakyrkan och Högalidskyrkan delgav sina tankar om hur man når ut till människor i förkunnelse och gudstjänst. Dessa kyrkor drar mycket folk samtidigt som många kyrkbänkar i vårt land gapar tomma. Vad beror det på?

Else Blomgren från Allhelgonakyrkan betonade att prästen Olle Carlsson betytt mycket för verksamheten men att grunden i Allhelgonamässan är Guds villkorslösa kärlek till människan. För en skuldtyngd människa kan det innebära stor befrielse. Församlingens delaktighet i mässan genom t ex vittnesbörd har också betydelse, den icke-hierarkiska formen.

Högalidkyrkans Gunnar Lind berättade om Ökenmässan, där liturgin är viktig. Mystiken och Heligheten (Guds och människans) får ta stor plats. Det sker genom musik, rökelse, bön, kontemplation.

Carl-Erik Sahlberg beskrev S:ta Clara som en kyrka där diakonin är i fokus. Kyrkan finns där människor finns, bland narkomaner på Sergels torg och affärsmän runt Stureplan. Sahlberg är också djupt övertygad om bönens kraft, en kärleksfull gemenskap med Jesus i centrum och att vara öppen för den Heliga Andes kraft.

Gemensamt för de tre var att dessa församlingar haft en stark förgrundsfigur och att de vågat drivas av starka idéer som de kunnat förankra hos människor i församlingen. Vad som förvånade mig var att alla tre upplevt mycket motstånd och skepsis från andra församlingar. Men kanske är det symptomatiskt för vår mänskliga natur. Förändringsivrare och revolutionärer skapar upprördhet, karisma kan väcka avundsjuka.

Nyckeln till en levande gudstjänstgemenskap verkar vara att om jag delar det som berör mig själv djupast, då berör det också andra människor.

Detta påstående för mig vidare till seminariet ”Bibeln med Birro”. Författaren Marcus Birro, berättade om tro och tvivel på ett djupt personligt sätt, genom sin erfarenhet av att ha förlorat två barn i för tidig födsel. Att lyssna på en självgod föredragshållare som listar punkter eller kör powerpointpresentationer står sig ganska slätt i jämförelse. Även om man inte varit med om just det Birro beskev, så har vi alla känt desperation och förtvivlan. När någon sätter ord på dessa känslor så sker ett möte.

Slutligen tänkte jag berätta om seminariet ”Vem ska trösta Knyttet?”, om de glömda barnen. Genom interaktiv teater kom vi nära en familj i kris, där moderns alkoholmissbruk och faderns frånvaro skapade stark ångest hos de två tonårsbarnen. Vi i publiken fick ge alternativa lösningar på olika situationer som spelades upp på scen. Personligen känner jag varmt för interaktivitet. Med tanke, känsla och kropp får vi leva oss in i andra människors öde. Jag har själv gått kurser i psykodrama och jag älskar det. Det är magi, det är att se sig själv i andra. Som Gunnar Ekelöf skrev: ”Vad som är botten hos dig är botten också i andra”.

Efter Stiftsfesten fick jag känslan av att Svenska Kyrkan är livaktig och stark, men när jag idag besökte en söndagsgudstjänst i Bromma församling så delade jag kyrkkaffe efteråt med fem äldre damer. Dessa var mycket charmerande men det gjorde mig ändå aningen beklämd. Är jag den enda under 80 som vill fira gudstjänst? Jag längtar efter sällskap i kyrkbänken.

Självkritiken inom kyrkan handlar mycket om varför man inte lyckas få fler människor att komma till gudstjänsterna. Men vi har massor av människor som brinner inom Svenska Kyrkan. Hur kan vi nå ut till fler, sprida evangelium? Biskop Caroline Krook invigningstalade om hoppets avgörande betydelse och jag vill ändå tro på kyrkans framtid. Tro, hopp och kärlek i stark förening.

Längesen!

Ja, nu var det längesen jag skrev. Känner mig förväntansfull inför morgondagen då jag ska på stiftsfest på Älvsjömässan. Det är en märklig tid nu. Det här med kursen är så attans kul, samtidigt som jag kämpar på med min bilkörning och behöver komma igång med mitt jobbsökande. Känner mig lite håglös vad gäller bloggandet, kanske avslutar jag den här bloggen snart. Igår pratade vi om dop och nattvard på kursen. Vi sjöng en nattvardspsalm som jag tycker är fantastisk, nr 396. Gud är en av oss vid detta bord (A. Frostensson efter RJ Stamps):

Här är rymlig plats, här är Guds bord
Ett stråk av himmel och en doft av jord
Ett rop ur mörkret och ett svar i tro
Gud är en av oss vid detta bord

Ej ens änglar anar eller vet
De djup som ryms i Guds barmhärtighet
Den frid som han en skuldtyngd mänska ger
Gud är en av oss vid detta bord

Kring sitt eget håller ingen vakt
Här släpper oron, allt vårt självförakt
Vår rädsla för varandra mist sin makt
Gud är en av oss vid detta bord

Närhet, ljus och ingen utanför
En fattigmåltid, enkelt vin och bröd
En kärleksfest med himmelskt överflöd
Gud är en av oss vid detta bord

Möt mig nu som den jag är

Nu har jag varit på min första internatvecka med kursen. Helt fantastiskt förstås för mig som älskar folkhögskoleliv. Sitta i ring och dela livshistorier, gråta en skvätt, be en bön, bada, äta god mat, få tid och ro att diskutera en bok i tre timmar. Ah, härligt!

Och familjen klarade sig utmärkt utan mig. Det var kul att komma hem. E är fyra år nu och tycker om att pyssla. Lillebror har börjat gilla pekböcker och kluckar förtjust åt Max lampa. Dessa två, en nåd från himlen sänd.

Idag har jag gjort egen müsli, ja usch det är så präktigt så man baxnar. Här på bloggen skriver jag kanske mest om guldkanterna i livet. Men det andra finns ju också där. Avigsidorna. Frågorna, längtan och oron. Men jag är trött nu. Stilla mitt sinne, god natt.

Det var en fin psalm vi sjöng på skolan. Nr 767: "Möt mig nu som den jag är. Håll mitt hjärta nära Dig. Gör mig till den jag ska bli och lev i mig."

Sand i håret

Värmebölja och sommarlivet fortsätter. Fantastiskt att vara på stranden men vardagslivet med småbarn är förstås lika intensivt som vanligt. Jag är faktiskt så trött att jag inte kommer på något vettigt att skriva i bloggen. Det händer mycket hela tiden, men just nu längtar jag mest efter lugn och ro. Tids nog blir jag sugen på att dela med mig av något här på bloggen, men nu är det hallonbåtar i hela huvudet. Man blir ju helt trög i värmen. Nåja, snart kommer väl den klara höstluften och skapar ordning i leden.

Fest på Sommarvägen

Ikväll hade syrran förfest med sina vänner här och det var väldigt trevligt. Hade gärna följt med ut men jag är ensam med barnen så det går inte. Det är kul att umgås med yngre människor ibland, jag är så fast i trettioträsket där vi snackar barn och bostäder på festerna så det är skönt att få lite andra perspektiv. I natt kommer J hit igen och nu har vi semester tillsammans tre veckor! Ska bli härligt, har saknat min man när han varit borta! Eller man och man, vi är ju inte gifta. Än! Vem vet, kanske ringer bröllopsklockorna för oss inom en snar framtid? Vill faktiskt gifta mig. Jag har aldrig varit en sådan som drömt om bröllop men nu känner jag att det är dags snart. Jaja, vi får väl se när det blir.

Himmel över Falkenberg

Vi fortsätter vår semesterlunk. Barnen mår bra av barfotaliv på stranden. Syrran och jag var ute och dansade i lördags och det var härligt. De spelade "I won`t let the sun go down on me" och plötsligt var jag i Rimini 1996. Att jobba på discotek i Italien och dansa hela natten när man är arton år... vilken lycka! Jag levde i ett frihetsrus och känslan finns för alltid bevarad i mitt hjärta.

Men att dansa som trettioårig tvåbarnsmamma i Falkenberg är inte så illa det heller! Skillnaden är att man inte kan sova hela dagarna. Dessutom har jag nu slutat amma J efter 16 månader och han är inte glad när han vaknar på natten. Men jag känner ändå att det är rätt beslut att sluta nu. Det blir inte lättare om ett halvår.

E och jag var en sväng på campingplatsens lekplats och jag blev lite sugen på campingliv. Folk strosade omkring i sina foppatofflor och var skönt ohippa. Storstadens snobbiga ängslighet var långt borta. Ikväll kollade vi på Allsången. Brolle Jr sjöng Amazing Grace och det var vackert. Jag älskar Sverige.

Strandliv

Semester i Falkenberg. Vi gör inte många knop. Hade sovmorgon till klockan ett idag. Det är vindstilla vid havet, vi badar hela tiden. Men idag hittades en brännmanet som med stor dramatik togs upp på standen med hjälp av en kratta. En halv meter stor låg den på stranden som en påminnelse över att idyllen alltid är en illusion. Det var i alla fall vad jag tänkte när jag såg den.

Ikväll har vi hyrt en komedi med Owen Wilson som jag älskar, "You, me and Dupree". Jag har lovat J att alltid vara trogen förutom om jag skulle träffa Wilson. I gengäld unnar jag J Kylie Minouge, man får inte vara småsint.

Läser "Hennes mjukaste röst" av Bengt Ohlsson. Älskar Bengt Ohlsson. Kanske borde byta ut Wilson mot Ohlsson?

Inser att mitt förra inlägg var väldigt deppigt. Men jag är ingen lättsam muntergök. Det är helt enkelt inte min natur. Mitt behov av tröst är oändligt. Tron är ingen snuttefilt, men när jag känner mig som mest utsatt så litar jag på att Gud bär mig. Som nyligen bortgångna Ingela Agardh skriver i sin bok "Den största nyheten": Gud omsluter dig från alla sidor. Amen.

Upprättelse

Det var längesedan jag skrev. Det har varit ljust och mörkt. Midsommar i Trosa var fin. Gick en tidig morgonpromenad och kunde ana Skaparens hand. Nyponrosor vid vägkanten, rådjur som sprang över ängarna. Änglamark.

Men det här med körkortet har varit tungt. Klarade inte uppkörningen och det är väl inte hela världen men jag tog det hårt. Att inte bli godkänd. Känslomässigt var det som att bli förklarad icke godkänd som människa. Hon kunde lika gärna sagt att jag inte hade något existensberättigande. Nu dröjer det innan jag får en ny tid, väntetiderna är långa.

Men det mest sorgliga är inte att jag inte klarade provet. Det sorgliga är min sköra självkänsla. Hur jag krälar i mindervärdeskänslor. Det är sannerligen inte vackert. Jag blir samtdigt arg, vi är många som skulle behöva upprättelse, som går och tycker att vi inte duger. Nu ska jag sova men solen går upp imorgon igen. För dig och mig.

Sommarnatt

Nu är barnen och jag i Falkenberg. Det är som en utandning, här släpper jag kraven. Premiärbad! Det var varmt i vattnet och barnen gillade stranden. På vägen hem betraktade jag de små när de satt i skrindan och fnissade. Tack, säger jag bara. Tack för att de finns.

Till middag åt vi stekt rödspätta med färskpotatis och tsatsiki. Gudagott. Luften var alldeles ljummen där vi satt på verandan.

Det är ljusa bilder och de är sanna. Men sida vid sida om glädjen bor vemod, oro och tvivel. Allt finns. Människan har tusen rum. Jag går in och ut ur olika sinnestämningar. Genom mitt ljus och mitt mörker.

Vardag

Nä, usch nu har det blivit för mycket vardag. Tänkte gnälla lite om hur tungt det är att ha huvudansvaret för barnen, vilket jag haft 12 timmar om dagen i snart fyra år. Innerst inne är det vad jag velat och prioriterat men ibland tangerar det i självuppoffring och då är man ute på den tunna martyrisen. Där blåser det snålt och glädjelöst.

Nä, det funkar inte. Man måste ladda batterierna, det är en naturlag.

Men det är så mycket måsten och frågor. Vad ska jag arbeta med? Var ska vi bo? Vad behöver jag? Vad behöver familjen för att må bra?

Men om vi vänder på steken och tänker ljusa tankar. Vad har inspirerat mig idag? Jo, jag vet vem. Kvinnan som arbetar på kyrkans öppna förskola här i Sundbyberg. Jag gillar henne, hon är varm, skrattar och lyssnar alltid engagerat över en kopp kaffe. Hon har varit dagbarnvårdare i hela sitt liv, hon har fortfarande glöd. Det inspirerar mig. Att ge något till människor i vardagen.

Jag blir ledsen när jag skriver detta. Gråter. Varför? För att hon väcker en längtan hos mig. Skulle också vilja göra det hon gör. Få ge hopp och värme till människor. Det är en dröm. Det måste gå, det måste finnas en väg.

Sköna maj

Maj är en ljuvlig månad för mammaledighet. Öppna förskolan i Sundbyberg på förmiddagen, lunch i solen på bibliotekscaféet med M, hämta E på dagis och sedan eftermiddagen hos min kära granne S med barnen.

Jag ruvar samtidigt på mina framtidsplaner. Mycket är ovisst, men jag känner mig förväntansfull.

Men nu är jag trött och lite pollenallergisk. Dags att sova, men först ska jag ringa syrran. Godafton världen. Jag är så glad för mitt liv. Tack för att jag får vara med. Är galet glad för det. Och syrenerna blommar!

En dag i Sigtuna

Igår var jag i Sigtuna på informationsmöte och intervju för Svenska Kyrkans grundkurs. Sigtuna som plats är ju helt sagolik, så det var en upplevelse i sig. Det lutar åt att jag kommer gå kursen och det känns ofattbart lyxigt. Ja, jag menar verkligen det. Jag kan inte tänka mig något jag hellre vill. Jag stod vid skolans lilla kyrka och såg på utsikten över vattnet och tänkte: Min längtan har fört mig hit. Jag går en väg som är min egen. Oavsett var vägen leder, så gör jag något spännande.

Nu blir jag lite full i skratt och tänker på Juan les Pains. När jag och min vän J var i Frankrike 1997, fick jag någon slags ingivelse att vi skulle åka till Juan les Pains på Rivieran. Jag fick för mig att något alldeles extra skulle hända oss där. Så blev det inte, men vi fick åtminstone åka i varsin gul raggarbil med varsin snajdig italienare. Life is like a box of chocolates, som Forrest Gump sa. You never know what you´re gonna get.

Störst av allt

Hoppfull tid, våren. Det var längesedan jag skrev. Sliter med körkortet men hade det fint under valborg och första maj. Nu har Marabouparken öppnat, en av mina älsklingsplatser i Sundbyberg. Lillebror premiärbadade med skorna på. Han är galen, galen i vatten.

Det är mycket barn i mitt liv och i bekantskapskretsen. I april föddes två små flickor. Får aldrig nog av att höra förlossningshistorier och att hälsa på bebisar. Det är en absolut ära att få träffa nyfödda. Heligt.

Såg en dokumentär om Allen Ginsberg idag. Han verkade vara en säregen, modig människa. Jag har alltid varit intresserad av hippierörelsen. Det är något så kraftfullt enkelt i vad den rörelsen stod för. Vi är alla ett. Give peace a chance. Ginsberg frågade sig vad som var allas vår uppgift. Att lindra livets smärta var hans svar. Smärta och galenskap, sorg, ensamhet, rädlsa, vår värld är i nöd, så är det. Men störst av allt är... ja ni vet. Kärleken.

Att bereda ett rum

I måndags träffade jag en präst som betytt mycket för mig. Hon arbetar på ett sjukhus och när jag besökte henne visade hon mig andaktsrummet. Solen lyste genom de vackra glasmålningarna på fönstret och jag utbrast: Vilket vackert rum! Ja, sa hon. Ibland är det allt som behövs. Att bereda ett rum.

Hennes ord stannade kvar hos mig. Som sjukhuspräst möter hon människor i yttersta glädje och i outsäglig sorg och ensamhet. Ibland är det inga ord som hjälper. Men man kan i alla fall bereda ett rum.

Hundra år från nu

Idag var jag inne i stan och handlade lite. Jag gick där i folkmyllret och tänkte: Om hundra år är vi borta allihop, vi som idag promenerar på Stockholms gator. Nu lever vi, nu och nu. Vi lever och vi ska dö, våra kroppar blir till jord igen och våra själar... ja, bara Gud vet.

Förundras så över livet. Vardagligheten och undret. Jag fick vara med, jag är här. Liksom du.

Ljus och mörker

Idag såg jag en annan mamma i parken som var där med sin treåring och ny bebis. Treåringen var arg och ledsen och låg på treåringars vis på marken och skrek rakt ut. Mamman kämpade för att lugna både sin viftande bebis i vagnen och den trilskande treåringen. Och då tänkte jag jisses... Jisses vad alla föräldrar kämpar.

Ibland känner jag mig ensam när tröttheten och frustrationen slår till, när föräldraskapet bara består i att reda ut konflikter. Igår var en mörk, tung dag. Men idag har varit annorlunda. Jag har pratat med andra och jag finner stor tröst i att alla andra föräldrar kämpar med liknande saker. Jag känner också en stor ömhet för alla små barn med stora känslor. Igår när E och jag bråkat sa jag efteråt att jag tycker det är så jobbigt att bråka, man blir så ledsen inuti. Då säger E, uppriktigt och utan omskrivningar: "Jag blir arg inuti".

Ja, så är det. Arga blir vi ibland, både barn och vuxna. Vi har ljus och mörker inom oss.

Nästa vecka ska jag träffa en präst i min kyrka för att samtala om att bli medlem på riktigt i församlingen. Kanske blir det så. Det känns spännande. Jag träffade en präst för två år sedan och berättade för henne att jag längtade efter ett andligt sammanhang. "Jag tror på bönens kraft och jag ska be för dig" sa hon. Sedan dess har jag tagit min längtan på allvar och det är obeskrivligt värdefullt. Som att komma hem.

En solig lördag

Har varit en riktigt fin lördag. Var på mitt kära bibliotekscafé, beställde Pellegrino citron, capuccino och biscotti och låtsades att jag var i Italien. Läste Maria Küchens Anteckningar efter en frontalkrock med Gud och kände mig rörd, glad att leva. När jag kom hem åt vi plättar och sedan tillbringade vi eftermiddagen med Bamse-Lotto och dansade till Pretty Womans soundtrack. Sedan kom jag på att det kanske inte var så bra att Emily dansar eftersom hon har feber, men det gick nog bra. Vi läste några nya barnböcker från bibblan också. Jag är helt såld på vissa barnböcker, nästan uteslutande de som jag själv läste som barn... Lill-Zlatan och Nöff nöff Benny i all ära, men tacka vet jag böckerna och Bella och Gustav, Alfonsböckerna och Lena Anderssons vackra bilderböcker.

Vad det känns skönt att vara trettio år ändå. Jag står rätt stadigt på jorden, och om jag faller, så vet jag att någon tar emot mig.

Allting vilar i min Faders händer. Skulle jag som barn väl ängslas då?

Jag klarade det!

Idag gjorde jag teoriprovet och det var en nervpärs må jag säga. Men trägen vinner, det gick ju riktigt bra! Jag genomfors av en rusig lättnad när jag fick veta resultatet. Nu uppstår ett tomrum, vad gör jag nu på kvällarna när jag inte behöver plugga släpvikt, väjningsplikt, servostyrning och den spanska svängen?

Nåja, nu finns det tid för annat, nämligen "glad mamma-projektet". Jag har insett att för att kunna vara en glad mamma så måste man ha lite roligt på egen hand ibland. Så nu har jag bokat några teaterpjäser och ska köpa några härliga nyutkomna böcker. Gladpoäng! Apropå bokinköp så har jag upptäckt att det finns en stor Myrornabutik i Sundbyberg där det fanns en hel del böcker att fynda. Köpte Lewis resa inbunden för 30 kronor. Nog om det, nu har jag lite sedvanlig kvällsstädning att göra.

Min tolerans för kaos

Varje kväll när barnen somnat har Johan och jag vårt Städrace. Efter ungefär 45 minuter har vi plockat upp leksaker och böcker från golvet, gnidit bort torkad barnmat från möblerna, vikt ihop kläder, diskat upp i köket och dammsugit grus som spridit sig från galonisar och gummistövlar till okända platser i lägenheten.

Därefter tänds ljusen, kaffet bryggs och några timmar av ostördhet väntar. Varje dag utförs denna procedur och min inre oro stillas. Min tolerans för kaos är tyvärr inte så stor som jag skulle vilja. Kunde man komma till ro med stöket skulle mycket vara vunnet. Men det kliar inombords ofta. Jag har svårt att känna harmoni i röran. Men lyfter man blicken så kan man ju faktiskt charmas av barnens framfart. Nyfikenheten, upptäckarglädjen, lekens gränslöshet. O, hjälp mig släppa kontrollen!

När stjärnor faller

Titlarna på mina inlägg börjar mer och mer låta som schlagerlåtar! Jaja, det är ju sådana tider nu.

Men angående stjärnor. Som faller. Läser om Patrick Swayzes cancersjukdom och påminns om att allt vackert ska dö. Filmen Dirty Dancing var en milstolpe för mig. Jag skojar inte nu. Nobody puts Baby in the corner. Det var kärlek, dans, svidande klassuppror, frigörelse - mitt tonårshjärta jublade.

Och så var det Emily. Nu talar jag inte om min dotter utan om romanhjältinnan som gav inspiration till hennes namn. Allvarsamma, kloka Emily med den stora fantasin. Tack Lucy Maud Montgomery som skrev historien.

Det finns filmer, böcker och musikstycken som bryter ner alla försvar. Den upplevelsen är som att vila hos Gud. Fullständigt sedd och förstådd.

Stora ord

Var på teater i fredags, "Mästaren och Margarita". Den var överdådig och full av teatrala uttryck som "Jag lovar och svär" osv, men jag gillade det. Det var en skröna och jag gillar vanligtvis inte skrönor (tokiga gycklare och feta katter som svär osv) men det religiösa temat lyfte föreställningen. Gillade idén att Jesus lyfter all skuldbörda från Pontius Pilatus, som fått bära hundhuvudet för Jesu död på korset i över tvåtusen år. Upprättelse, försoning, det är vägen.

Idag hade jag körlektion igen. Tycker det gick rätt ok. Min körlärare säger att jag inte stressar längre. I början fick han påminna mig om att andas.

J tog förresten sina första steg den 9 mars, han blev väldigt, väldigt glad. E konverserar oavbrutet numera, det är kul att följa hennes underfundiga tankegångar. Jag har ett nytt favoritgodis, Nattkatten från Fazer. Alltid nåt att glädjas åt. Adjö för nu.

Visst finns mirakel....

Hej hej, mitt i natten. Nu har jag pluggat igen, det är tyst i lägenheten, lamporna är släckta i hela området. Mariehäll sover. Älskar detta området, kommer sakna alla den dag vi flyttar. Skvaller, relationer och dramatik, det är livet här det.

Men liv finns ju överallt. I varje andetag. Syrran berättade om sin dag på Rikshospitalet där hon fick se en hjärtoperation. Jag frågade om hon blev mer eller mindre religiös av en sådan upplevelse. Det visste hon inte, men klart är att människokroppen är ett mirakel. Nu gnäller mitt ettåriga mirakel inifrån sovrummet. Got to go. /A

Håhåjaja

Hujedamej, detta jordeliv. Det här med körkortet är så himla segt nu... Men there is no turning back. Bara att gneta på i snålblåsten.

Men igår firade vi Lillebror. Med egenhändigt tillverkad prinsesstårta och allt! Den där tårtan var verkligen ett gemensamt projekt. Jag gjorde kakan, J delade den i tre delar, jag bredde på fyllning och J garnerade. Det var vår kärlekstårta till Lillebrors ära. Inga hårsvall i smeten denna gång.

För en vecka sedan fastande min dotters hår i elvispen när vi skulle baka. Hon gjorde en oförutsägbar rörelse med huvudet och olyckan var ett faktum. Livet är så skört så man vill gråta. Men det går vidare. Det är det fina i kråksången. Men den här veckan har Sinnesrobönen kommit väl till pass...Gud! Hjälp mig acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

För övrigt hjälper inte After Eight mot ångest. Fick för mig det tidigare ikväll. Men icke sa Nicke. Godafton alla själar./Anna

Ljus och mörker

Det har varit några tunga dagar. Men så idag kom en helt ljuvlig dag när allt bara stämde. Hade båda barnen hemma och vi tog bussen till Ängbykyrkan. Där var det sångstund, dockteater och öppen förskola. Blir rörd av att betrakta hur barnen storögt deltar i allt som sker. Det är tydligt att barn älskar sång, musik och sagor. Efteråt lekte barnen och mammorna fikade i sedvanlig ordning. Sedan promenerade vi till Björklunds hage , kollade djuren och hoppade studsmatta. Det är sådana här dagar som man kommer sakna när mammaledigheten är över. Friheten att bara rå om sina barn, inte ha någon chef som ställer massa krav.

Snart fyller Lillebror ett år! Nu ska jag plugga körkortsteori. Godkväll!

Retreat

I lördags var jag på retreat. Tystnad, meditation, stillhet. Det var bra, jag behövde det. Idag var E med i kyrkan, det var så skön stämning där, massa barn, vi spelade pingis i källaren. Är så fäst vid den här trakten och människorna här. Vill inte flytta härifrån, har rotat mig nu. I fredags kollade vi ett hus på Ekerö. Ekerö är ju superfint men...vill ju bo här! Snart är lillebror ett år. Livet känns bra nu. Förra veckan var tung, alla var sjuka, men nu mår vi bättre igen.

Vem jag är

Man har väl någon sorts bild av sig själv. Vem man vill vara, det man tror på. Under hela tonårstiden och åren runt 20 handlade det om att definiera sig och revoltera. Frigörelse. Upptäcka skatter, världar man inte visste fanns. Och trots att det var krisigt som katten så hade man en jäkla framtidstro och en naiv tro på att man var något särskilt. (Vilket jag i och för sig fortfarande hävdar att vi alla är. I psykodrama har jag mött människor av alla de slag och när de öppnat sitt hjärta och raserat sina masker har man fullständigt baxnat av skönheten... Men till vardags ser man ju inte den där magin, då är man småsint och irriterar sig på dem man inte gillar. Inget gudomligt alls)

Nåja. Vad jag skulle komma till är att jag inte gillar den jag blivit. Håglös och rädd är jag. Just nu. Men borde kanske inte skriva så taskigt om mig själv, kan ju bli en självuppfyllande profetia. Grejen är ju att ingen tackar mig för att jag går och känner mig otillräcklig. Jag gör ofta grejer med hjärtat i halsgropen, blir nervös av folk i parken som jag inte känner. Skäms över ditten och datten. Så dumt. Det finns ju faktiskt bara en av mig. Och dig. Vi är här för att vi är önskade.

Jag andas samma luft som alla andra (flygfotogenluft från Bromma flygplats, men ändå...) Jag får finnas, får finnas, får finnas. Varför är det så svårt att tro på?

Hemma från Sälen

Vi har varit fyra dagar i Sälen. Så skönt. Vi anlände mitt i natten till en översnöad stuga mitt i skogen. Det var så tyst och vackert. Hela helgen kändes kravlös, allt bara flöt och solen sken. Barnen var hur sköna som helst tillsammans. Lekte oavbrutet, badade tre ungar i en liten dusch samtidigt. Det har varit skidor, snowracer, pulka, skoter, melodifestival, god mat, after eight till kaffet, snö, snö, snö. Helt ljuvligt.

Nu är vi hemma igen. E har varit på Musikulien och sjungit efter dagis. Lillebror har fyra tänder nu. Livet är gott. Jag har bara lite rädsla att bli av med. Körkortsrädsla. Men imorgon ska jag träffa F, min granne och blivande körlärare. Jäklar, det blir bra.

Boken är slut, ge mig mer!

Vad tröstar man sig med när vintern är för mörk? Ja inte tränar jag pilates på vardagsrumsgolvet i alla fall. Men det är kanske något sånt som skulle göra susen.
Nä, för mig gäller två saker: godis och böcker. Igår var det Plopp, turkisk peppar och Karin Fossums "Brott". Så bra! Jag som aldrig gråter numera, mina tårkanaler är helt förtorkade, klämde ändå fram en tår av rörelse på slutet. Sänder en tacksamhetstanke att Karin sitter där i Norge någonstans och författar sådana spännande, mänskliga, mörka, vemodiga berättelser.

Det finns en strof som jag gnolar på ibland, av min ungdomsidol Rikard Wolff: "Vi reste till Italien, det var vår sista chans, att rädda våra drömmar när ännu hoppet fanns"

När allt känns för vardagsgeggigt, apelsinskal i vasken, grötklegg under strumpan, då kommer den där strofen och påminner mig. Att nu är livet. Lev det för helvete! Det handlar inte om flykt men det handlar om att inte stagnera, att inte böja nacken under alla krav, huka sig och offra sin glädje på pliktens altare.

Om jag vore Gud skulle jag skänka människan frid. Because we`re worth it.

Sushi med gaffel

För några veckor sedan var jag hos en läkare med anledning av att E tagit blodprov för att kolla järnvärdet. Allting var normalt och jag trodde därför att återbesöket skulle vara snabbt överstökat. Men nej, trettio minuter satt jag där och den unge ambitiöse AT-läkaren lät mig inte gå. Samtalet handlade om att räcka till som förälder, att ansvaret ibland kan kännas tungt och jag kom in på att det kändes jobbigt att inte ha ett arbete att gå tillbaka till när föräldraledigheten är slut. Min identitet är så förankrad i moderskapet.

Han säger: Men kan du förstå att du är värdefull? Att din roll är oerhört viktig? Jo...svarade jag men det lät väl inget vidare övertygande för han fortsatte: Ja, du hör vad jag säger men förstår du? Det är en sak att svara ja, men det är en annan sak att verkligen förstå. Du är värdefull, det du gör är värdefullt.

Jag gick därifrån och visste inte om jag var tacksam för hans värmande ord eller ledsen för att han uppenbarligen tyckte att jag behövde höra dem.

Det där mötet lämnar mig ingen ro. På något vis blottade jag mitt självförakt för den där läkaren och det gör ont att han såg det.

Det var egentligen inte det jag skulle skriva om idag, det bara blev så. Egentligen skulle jag säga att idag var första dagen som jag var en stund för mig själv på över en vecka. Det behövdes. Jag gick ner till Sundbyberg. Åt sushi. Med kniv och gaffel. Jag är inte mer sofistikerad än så.

Poesibok

Jag har en poesibok, kom att tänka på den idag. Mormor skrev med sirlig handstil: Herren är min herde. Mig skall intet fattas. En barndomsvän skrev: När en gång vi stora bli och vår skoltid är förbi, hoppas jag du tänker än, på din lilla barndomsvän.

Javisst gör jag det.

Mamma skrev något av Viktor Rydberg, jag kommer bara ihåg början nu: Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill kan ej av tiden härjas...

Det är något rart med poesiböcker, något väldigt oskuldsfullt. Känner mig lite blödig idag och då kom dessa sentimentala poesibokstankar till mig. Medvetandet spelar sina spratt.

Sköna söndag

Barnen och jag är på resa. Vardagar får vi nog av sen, så nu är vi i Falköping och lever bondgårdsliv hos min moster. Vi har kollat får och kalvar, åkt pulka och gjort en snögubbe! Dessutom fick jag sovmorgon imorse. Lyx! Vilket härligt jullov det har varit, vi har bara åkt på kalas och blivit bjudna på mat överallt. Men som sagt, snart är det vardag, fast det känns rätt OK det med. Ska bli kul att träffa vänner och grannar igen.

Pussar till syrran om hon läser detta. Du är bäst. Längtar efter att besöka dig i Köpenhamn. J är tio månader nu och det vore faktiskt bra om han kunde sluta amma snart, så jag kan bli lite friare. Men jag tänker inte skynda på det, det får bli som det blir.

Adios från Falköping!

Fånga inte dagen

Jag brukar låta den här bloggen leva sitt eget liv, skriva om det som känns angeläget och skippa annat. Men det börjar bli komplicerat, för jag vill inte vara alltför personlig här och skriva om relationer och sånt, samtidigt som det ämnet förstås är väldigt betydelsefullt. Men det finns andra forum för det.

Såå, vad ska jag säga idag? Jag är trettio år, jag är glad att jag inte är tjugo. Jag hör barnröster i bakgrunden när jag skriver, jag är glad för mitt liv, för de människor som kommit i min väg, för allt som blev som jag önskade och för det som inte alls blev som det skulle. Jag tänker mig att det som känns svårt är "blessings in disguise". Låter som något Oprah skulle sagt, men vadå, jag gillar Oprah.

Igår läste jag en skön grej i tidskriften Trots Allt: Fånga inte dagen. Ha! Man är så överhopad av självhjälpsfloskler så det är skönt att vända på sådana där sanningar. Låt livet rulla på lite spontant istället, dagen är till för dig, du behöver inte fånga den alls.