Det vackraste

Det vackraste med att vara människa är kanske när man blir berörd, gripen av något eller någon. Det är väl det mest mänskliga, vårt breda känsloregister. Just nu läser jag antologin "Varför är jag kristen?" och vissa berättelser gör mig tårögd av rörelse. Det känns som att närma sig kristendomen på ett helt nytt sätt. Jag är tagen, berörd och glad! Skulle gärna ge exempel på skönheten i dessa texter men min bebis behöver mig nu. Han är i sanning en angenäm bekantskap ju mer jag lär känna honom. Jag hade sagt att den här bloggen skulle vara barnfri, men det blir nog svårt. Barnen är ju mitt hjärtas fröjd och glädje (som Skalle-Per sa om Ronja). På återseende!

Den fria viljan

Läste några intressanta rader i DN i morse: "Det egna jaget kan vara spelplatsen för en äldre och större berättelse än man själv någonsin förmår urskilja"

Det är lätt att tro att man gör medvetna val, men det gör man förstås inte. Politiska förhållanden, sociala och ekonomiska förutsättningar, etnicitet, kultur och genus påverkar en hela tiden. Men citatet ovan syftade på hur ens egna förfäder ger ekon i ens person. Kanske bär jag på tankar som min mormors mor hade. Kanske förvaltar jag ett arv från min farmor fast jag inte vet om att jag gör det. Verkar det luddigt? Nåja, det var bara ett tankefrö.

Stammis

Idag fick jag rabatt på mitt stammisfik. Jag är alltså V.I.P på Café Au Läs i Sumpan. Är det härligt eller borde jag skaffa mig ett liv?

Hursomhelst, jag älskar det stället, det är är en oas för mig. När jag blir för less på mammalivet lindrar det alltid att gå en sväng till biblioteket och ta en fika. Mycket dramatik har faktiskt utspelats där. Jag tog ett graviditetstest på deras toalett - positivt. Senare har resultatet av graviditeten röjt runt där och tjatat om glass. Jag har gråtit, skrattat, läst, njutit av godsaker och diskuterat livets väsentligheter. När jag i framtiden kommer se tillbaka på min mammaledighet kommer jag se det stället framför mig.

Allt har sin tid , varje företag under himlen har sin stund. Nu är det tid för fika.

Kärlek och mirakel

Lördag morgon: Lovade J, min sambo, att jag denna vecka ska försöka vara vaksam på mitt eget dömande. Det är lätt att ha negativa åsikter om ditten och datten. Men denna vecka ska jag hellre fria än fälla. De flesta människor gör så gott de kan, kämpar på med sina liv, vill bli sedda - precis som jag. Jag vill inte vara hård mot andra och inte mot mig själv. Make love not war, det är dagens devis.

Idag var J med barnen på badhuset. Under tiden besökte jag en gammal vän. Utsökt kaffe och ett gott samtal, det var skönt. Sedan fick jag en timme på stan och kände mig yr över att inte ha en barnvagn att hålla i. Hämtade ut ett bokpaket på posten: Shantaram av Gregory David Roberts. Berättelsen börjar i Indien och jag får massa flashbacks av min resa dit 2001. Den resan var ett möte med fattigdom. Jag har varit plågsamt medveten om mitt överflöd ända sedan dess. Jag har också vett att vara tacksam.

Härligt att ha ro att läsa igen, det där går i perioder. Har nyss läst Boven i mitt drama kallas kärlek av Unni Drougge. Den handlar om en passion som går över i våld. Människor kan göra varandra så hemskt illa, vi är kapabla till det mest vidriga. Men också till kärlek och mirakel. Det får vi inte glömma.

Låt mig göra nytta

Alla dessa föresatser om att vara bra, att aldrig känna att man räcker till. Kanske är det fåfängt att ge sitt eget liv så stor betydelse, det kvittar väl om jag lallar bort mitt liv, det finns ju miljarder andra som kan göra ett bättre jobb. Men nej, så får vi aldrig tänka. Våra liv är betydelsefulla och vi kan göra skillnad.

Just nu har jag två små barn som behöver mig, en vacker dag hoppas jag även göra nytta utanför den privata sfären, i ett arbete. Jag har mycket skuld över min diffusa yrkesidentitet. Jag vill verkligen ha ett vettigt jobb. Men jag är som en otämjd häst, om jag inte trivs så blir jag bångstyrig och skenar därifrån. Men om jag trivs kan jag ge allt.

Under ytan

Klockan 14.20 tog jag hissen för att gå ut och iväg till dagis för att hämta E. Betraktade mig själv i spegeln och såg en trött person i kappa som är inne på tredje året. Men trots det såg jag hyfsat sammanhängande och rekordelig ut, enligt mitt eget omdöme. Men inombords var jag inte på något vidare humör. I magsäcken låg en torftig lunch bestående av en sandwichglass och en turkisk peppar-glass.

Jag funderar en del på vad folk går och bär på, vad de tänker när de är ensamma, den smutsiga byken som omvärlden inte ska se. Jag vet ju, efter åtskilliga timmar i gruppterapi, att folk har oceaner av känslor och omstörtande erfarenheter i sina liv. På ytan är det lugna gatan, men i själens dunkla vrår... Jag undrar så över de andra dagisföräldrarna. Är de så äppelkäcka som de verkar? Såklart inte. Men visst blir man nyfiken på folk man bara känner ytligt. Man skaffar sig snabbt ett intryck av personer, baserat på fördomar och erfarenheter. Men när man skrapar på ytan är alla människor fulla av motsägelser.

Vad allvarligt allt blir på den här bloggen. Antingen är jag inne i en sån period, eller så är jag helt enkelt rätt allvarsam av mig. Och det är väl OK. Men som avslutning kan jag ju nämna hur jag drev demonerna på flykten idag: Dansade med E till skivan "Schlagerfavoriter". Och jäsiken, det gjorde susen!

Gudstjänst

Jag blir väldigt berörd av att gå i kyrkan. Nästan varje gång gråter jag, trots att jag sällan gör det annars nuförtiden. I söndags besökte jag en ny kyrka som jag säkert kommer återvända till. Då var det en vänligt sinnad dam som satt bakom mig i kyrkbänken. När jag började gråta gav hon mig en kram och en näsduk. Efteråt sa hon att det var kyrkkaffe om jag ville prata med någon. Men jag förklarade att det inte var sorg utan glädjetårar. Jag tog mod till mig i alla fall och deltog i kyrkkaffet, glad över hur enkelt och lättsamt det kändes att tala med de andra som var där.

Men en sak gör mig bedrövad. Det var en kille som berättade att det hade varit jättejobbigt för honom att berätta för sin familj att han blivit kristen. Han mindes hur han suttit och gråtit vid köksbordet, rädd att bli dömd av sina föräldrar som "konstigt religiös". Att det ska vara så laddat! Ingen skulle tycka att det var konstigt om jag t ex sa "Jag åker till Solna Centrum och handlar kläder varje söndag" Men att säga "Jag tycker om att gå i kyrkan varje söndag" ,det är på något vis suspekt.

Jaja, jag behöver inte oroa mig över vad andra eventuellt tycker, det spelar faktiskt ingen roll. Jag hade i alla fall en härlig söndag!

Ett eget rum

Min vardag just nu består till största delen av barnbestyr, mina tankar och min kraft går till att försöka vara en så bra förälder som möjligt. Mina krav är skyhöga och omöjliga att leva upp till och ibland känns ansvarsbördan ganska tung. Det går att skildra föräldraskapet på tusen sätt, det är både ljuvligt och jävligt, men mer orkar jag inte orda om det.

Men eftersom familjelivet är så i fokus i mitt liv så måste jag hitta andrum där jag har utrymme för något annat. Därför ska den här bloggen från och med nu inte handla om barn. Det här är en plats för andra tankar.

Trettio år av mitt liv

30 år fyller jag snart. Jag får lätt yrsel över detta faktum. Den svindlar och suger till i maggropen. Herre Jesus, nu är det ingen pardon längre. Livet är ändligt, det är inte forever and ever och det är nu det gäller. Men jäsiken vad glad jag är att leva ändå. Att jag fick chansen! Livet kan vara så trivialt och gnetigt ibland, men ändå! Att få vara med, trampa runt på den här planeten, brottas med de stora frågorna, samsas eller bråka med de andra typerna som fick chansen samtidigt. Tack! Jag bockar och bugar inför den Store Skaparen eller den Stora Slumpen, kalla det vad du vill.

Integritet, vad är det?

Tanke för dagen: lavemang är bra för magen. Nä, det lät ju helt sjukt. Det handlar om att min lilla 3-åring har varit förstoppad i över ett dygn så nu kom min snälla granne med lavemang och hjälpte det lilla hjärtat. Ja, det är en dag i en småbarnsförälders liv.

Sedan bakade jag en kladdkaka och kollade på Skild! på SVT. Nej, jag går verkligen inte i separationstankar men den dokumentärserien är ruggigt bra gjord och jag njuter när journalistik fungerar, när människor verkligen delar med sig och visar sitt hjärta framför kameran. Jag är helt för den privata trenden som växer hela tiden, från dokusåpor till självutlämnande böcker och bloggar. Vi behöver inte vara så hemliga inför varandra. Däremot finns det ju något som heter integritet också, det kan jag nästan inget om...

Konsumtionskulten

"How else would Christ enter but through a broken heart?" sa Oscar Wilde och han citeras i Olle Carlssons bok "Kristendom för ateister" som jag precis läst ut. Jag går och säger de här orden för mig själv för jag tycker det är så vackert. Kristus är hos oss när vi känner oss brustna inombords.

Jag känner mig inte brusten inombords nu, men jag grubblar en del på hur man lever ett gott liv, hur man inte dras med i ideal som man egentligen inte delar. Jag tänker på den läskiga konsumtionskulten som vi lever i, varje vecka öppnas nya tempel - shoppinggallerior. Vi var och tittade på ett jättefint hus idag och jag fick ett visst habegär! Men då tänkte jag på orden "Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig". Och materialismen är en avgud. Faktiskt! Lyckan har vi i nära relationer, när vi skrattar tillsammans. Man får inte luras att tro att egendomar skapar harmoni. No way. Ägodelar äter en, för det mesta. Men det vore lite härligt med ett fint hus...eller?

Premiär!

Hej bloggvärlden! Jag är här nu. Äntligen! Den här bloggen heter Annas Evangelium. Evangelium betyder glädjebudskap och jag tror det är vad den här världen behöver. Inte mer glättighet, men djup glädje. Så djup glädje att hjärtat svämmar över. Det är vår innersta längtan . Tror jag. Glädjen som uppkommer ur vissheten att vi är älskade. '"We are loved above our ability to comprehend" (Jewel Kilcher, min favoritsångerska).

Ja, det är Gud jag talar om. Jag tror inte man ska orda för mycket om gudsupplevelsen för den är ordlös, unik, personlig och universell på samma gång. Men jag kan berätta att jag sökt Gud, kanske hela mitt liv. I kyrkan, i nyandliga kretsar, i förälskelser - you name it. Nu har jag insett att Gud är hos mig hela tiden men däremot söker jag ett sammanhang för min tro, en församling helt enkelt. Det vore fint att hitta en samvaro där man kan stanna kvar, inte bara söka andliga kickar. Ja, jag ska erkänna att visst kan andlighet handla om kicksökande, berusning, flykt. Det behöver sannerligen inte vara fel, men nu behöver jag en vardagstro.