Mellan jul och nyår

Oj, nu var det längesedan jag skrev. Julen har kommit och gått. Vi har det bra här i Falkenberg. Gran, glitter, paket, mat och godis och massa härligt prat. På julnatten gick vi på julmässa och det var... märkligt. Stort. Det roliga var att mamma, syrran och jag hade tre helt olika upplevelser.

Mamma: Jaa, det här var väl trevligt, de sjöng ju hellre än bra men ändå...
Jag: Jag tycker det var helt fantastiskt. Vilken predikan! Och kvinnan som sjöng Ave Maria! Jag rös i hela kroppen och tårarna bara droppade.
Syrran: OK, då ska ni få höra vad jag tycker, det var ju helt värdelöst!

Nu närmar sig det nya året. Under 2008 ska jag ta körkort. Så är det bara. För övrigt ska jag vara mammaledig. Mot slutet av nästa år börjar väl jobbsökandet. Sedan har vi en del gemensamma drömmar i familjen. Det blir nog ett bra år. Hoppas på mycket kärlek och att alla jag känner får vad de önskar sig.

En liten årslista, 2007:

Årets händelse: J föds. Mamma blir frisk från hjärntumör.
Årets roligt/jobbigt: Mammaledighet.
Bok: Undantaget av Christian Jungersen och Kristendom för ateister av Olle Carlsson.
TV-program: Mia och Klara.
Musik: Jewel och Cat Stevens.
Upptäckt: Kyrkan vid Brommaplan.

Nä, nu ska jag spela Rappakalja.

Att följa sin kallelse

Idag pratade jag med en diakon inom Stockholms stift angående vad som krävs för att gå diakonutbildning. Hon var vänlig med något jäktad så samtalet blev kort. Men hon hann ändå säga en sak som berörde mig: "Det är viktigt att få möjlighet att följa sin kallelse". Hon sa det med sådan självklarhet och pondus, det kändes på något vis befriande. Om man är kallad till något så finns liksom inga begränsningar.

Från det ena till det andra. Woody Allen intervjuas i DN idag och pratar med härlig svart humor om människans villkor. Att alla våra strävanden, allt vackert och förfärligt som människan skapat ska förintas förr eller senare. Vi går alla en säker död till mötes. Vi sitter i samma båt så att säga. Men jag blir inte nedstämd av det, jag tycker det är vackert på något vis. Jag tror ju på en mening trots allt. Jag måste citera ur den bok som betytt mest för mig i år (Kristendom för ateister, Olle Carlsson.) Citatet kommer från den svenske mystikern Gunnar Edman:

"Bön är för mig nu att lägga fingrarna mot handleden och känna pulsslagen. Dessa är morsesignaler från universums ursprung som säger: Jag vill att du finns. Jag vill ditt liv."

Luciatid

Luciahögtid, vackert. På Luciadagen fick jag en lektion i värdet av det icke-perfekta. Hade kämpat kvällen innan med att fixa E:s luciakrona, satt fast tyg på insidan för att den skulle vara lagom stor och inte hamna snett på huvudet. När jag kom till dagis meddelade fröken i en teaterviskning : "Hon ville inte ha kronan, glittret kliar"

That`s my girl! Varför ha något otympligt som kliar på huvudet? De härliga dagisluciorna sjöng när det passade dem, någon petade näsan och en ropade plötsligt "kissnödig!", flera vägrade bära krona. Vilka härliga små rebeller.

För övrigt läser jag "Döden är livsviktig" av kloka Elisabeth Kübler-Ross. Döden, det låter ju muntert sa min käre sambo. Men boken handlar i högsta grad om Livet.

Några rader som jag läste i DN: You`ve got a heart full of passion, will you let it burn for hate or compassion?" Det är lätt att vara arg, bli upprörd över det man upplever vara fel eller orättvist. Åtminstone är jag en sån där ilsken natur. En vän kallar det Lilla My-ilskan. Känner inte till Muminvärlden så bra, men det kanske stämmer.

Att ha en ofta uppblossande ilska är en tillgång ibland, det ger ett visst jävlar anamma och civilkurage men för det mesta är det en onödig negativitet som kan spilla över på folk som inte förtjänar det. Det ÄR bätte att fria än att fälla. Jag vet det och jag jobbar på det. Var på Andante-gudstjänst i torsdags, det handlade om att våga vara ärlig mot sig själv. Ärlig vad gäller både brister och förtjänster. Vi människor har tendens till både självöverskattning och till att göra oss mindre än vi är. Men sanningen ligger väl någonstans däremellan. Vi är både Hitler och moder Teresa.

Ikväll blir det luciakonsert i kyrkan, jag älskar den här tiden, så fylld av hopp. Ni vet, istället för att förbanna mörkret, tänd ett ljus.

Strålande jul

Gott folk, snart är det jul! Ska bli en välbehövlig vila. Idag är en bra dag, min kära vän J har varit här och jag har fattat några beslut som känns bra.

Dagens sanning: Ensam är inte stark. Sträck ut en hand och det sker mirakel.

Var inte rädd

"Du och jag har ett uppdrag att påminna varandra om att vi är skapade av Gud, önskade av Gud, älskade och välsignade av Gud, vi är förlåtna och vi är uppmanade att pröva på nytt. Gud är kärlek. Var inte rädd."

Ovanstående knyckte jag från Jonas Gardells hemsida. (Knyckte, härligt ord! Lotta på Bråkmakargatan knyckte tant Bergs cykel. Hon blev förlåten.)

Ja, det gäller att inte göra sig mindre än man är. Jag är väldigt bra på självanklagelser. Jag har en inre piska som viner över ryggen. Den säger att jag inte räcker till. Men när jag läser raderna ovan så reser jag mig, får ny tilltro till mig själv och min plats i världen. En fin avslutning på den här dagen, som varit ganska tung.

Älskade böcker

En liten stund har jag smitit. J sover i vagnen och det finns plikter jag kunde ta tag i. Bädda med nya lakan i sängen. Dammsuga. Förbereda kvällens middag. Men idag smet jag. Jag bryggde kaffe, tog på mig varma strumpor och satte mig i soffan med en bok. Och jag ångrar mig inte en sekund.

Att läsa är lycka. Är det något jag önskar mina barn så är det att de ska upptäcka glädjen och trösten i att läsa. Om de lär sig läsa behöver de aldrig vara ensamma.

Jag är en socialt kompetent människa, det vågar jag påstå. Jag har lärt mig hur man pratar och anpassar sig, likt en kameleont kan jag glida in i de flesta sällskap. Om jag är på det humöret vill säga. Ibland blir jag tvär och trotsig och vill inte alls vara trevlig. Det finns människor som jag kan vara mig själv inför. Det är en nåd, förstås. Då stillas oron i mitt bröst.

Nu började jag snöa in på min personlighet, det var inte meningen. Men vad jag egentligen ville säga är att när man går in i läsandet så kan man släppa alla masker och bara möta de människoöden som beskrivs i boken. Just nu berörs jag av Jonas Gardells "Jenny" och "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" av Linda Olsson. Rekommenderas.

För övrigt är det en mörk tid just nu, vintern. Men vi ska inte låta mörkret besegra oss. Amen.