Ljus och mörker

Det har varit några tunga dagar. Men så idag kom en helt ljuvlig dag när allt bara stämde. Hade båda barnen hemma och vi tog bussen till Ängbykyrkan. Där var det sångstund, dockteater och öppen förskola. Blir rörd av att betrakta hur barnen storögt deltar i allt som sker. Det är tydligt att barn älskar sång, musik och sagor. Efteråt lekte barnen och mammorna fikade i sedvanlig ordning. Sedan promenerade vi till Björklunds hage , kollade djuren och hoppade studsmatta. Det är sådana här dagar som man kommer sakna när mammaledigheten är över. Friheten att bara rå om sina barn, inte ha någon chef som ställer massa krav.

Snart fyller Lillebror ett år! Nu ska jag plugga körkortsteori. Godkväll!

Retreat

I lördags var jag på retreat. Tystnad, meditation, stillhet. Det var bra, jag behövde det. Idag var E med i kyrkan, det var så skön stämning där, massa barn, vi spelade pingis i källaren. Är så fäst vid den här trakten och människorna här. Vill inte flytta härifrån, har rotat mig nu. I fredags kollade vi ett hus på Ekerö. Ekerö är ju superfint men...vill ju bo här! Snart är lillebror ett år. Livet känns bra nu. Förra veckan var tung, alla var sjuka, men nu mår vi bättre igen.

Vem jag är

Man har väl någon sorts bild av sig själv. Vem man vill vara, det man tror på. Under hela tonårstiden och åren runt 20 handlade det om att definiera sig och revoltera. Frigörelse. Upptäcka skatter, världar man inte visste fanns. Och trots att det var krisigt som katten så hade man en jäkla framtidstro och en naiv tro på att man var något särskilt. (Vilket jag i och för sig fortfarande hävdar att vi alla är. I psykodrama har jag mött människor av alla de slag och när de öppnat sitt hjärta och raserat sina masker har man fullständigt baxnat av skönheten... Men till vardags ser man ju inte den där magin, då är man småsint och irriterar sig på dem man inte gillar. Inget gudomligt alls)

Nåja. Vad jag skulle komma till är att jag inte gillar den jag blivit. Håglös och rädd är jag. Just nu. Men borde kanske inte skriva så taskigt om mig själv, kan ju bli en självuppfyllande profetia. Grejen är ju att ingen tackar mig för att jag går och känner mig otillräcklig. Jag gör ofta grejer med hjärtat i halsgropen, blir nervös av folk i parken som jag inte känner. Skäms över ditten och datten. Så dumt. Det finns ju faktiskt bara en av mig. Och dig. Vi är här för att vi är önskade.

Jag andas samma luft som alla andra (flygfotogenluft från Bromma flygplats, men ändå...) Jag får finnas, får finnas, får finnas. Varför är det så svårt att tro på?

Hemma från Sälen

Vi har varit fyra dagar i Sälen. Så skönt. Vi anlände mitt i natten till en översnöad stuga mitt i skogen. Det var så tyst och vackert. Hela helgen kändes kravlös, allt bara flöt och solen sken. Barnen var hur sköna som helst tillsammans. Lekte oavbrutet, badade tre ungar i en liten dusch samtidigt. Det har varit skidor, snowracer, pulka, skoter, melodifestival, god mat, after eight till kaffet, snö, snö, snö. Helt ljuvligt.

Nu är vi hemma igen. E har varit på Musikulien och sjungit efter dagis. Lillebror har fyra tänder nu. Livet är gott. Jag har bara lite rädsla att bli av med. Körkortsrädsla. Men imorgon ska jag träffa F, min granne och blivande körlärare. Jäklar, det blir bra.

Boken är slut, ge mig mer!

Vad tröstar man sig med när vintern är för mörk? Ja inte tränar jag pilates på vardagsrumsgolvet i alla fall. Men det är kanske något sånt som skulle göra susen.
Nä, för mig gäller två saker: godis och böcker. Igår var det Plopp, turkisk peppar och Karin Fossums "Brott". Så bra! Jag som aldrig gråter numera, mina tårkanaler är helt förtorkade, klämde ändå fram en tår av rörelse på slutet. Sänder en tacksamhetstanke att Karin sitter där i Norge någonstans och författar sådana spännande, mänskliga, mörka, vemodiga berättelser.

Det finns en strof som jag gnolar på ibland, av min ungdomsidol Rikard Wolff: "Vi reste till Italien, det var vår sista chans, att rädda våra drömmar när ännu hoppet fanns"

När allt känns för vardagsgeggigt, apelsinskal i vasken, grötklegg under strumpan, då kommer den där strofen och påminner mig. Att nu är livet. Lev det för helvete! Det handlar inte om flykt men det handlar om att inte stagnera, att inte böja nacken under alla krav, huka sig och offra sin glädje på pliktens altare.

Om jag vore Gud skulle jag skänka människan frid. Because we`re worth it.