Michael Jackson

Michael Jackson är död. För mig som dansat sedan jag var liten betydde han mycket. Den dans jaag lärde mig på 80- och 90-talet var såklart inspirerad av den Störste. Att se Michael Jackson dansa är att se vad verklig överlåtelse är. Överlåtelse till den gudomliga kraften i tillvaron. Kanske kan man lära sig att tekniskt dansa som honom. Kanske. Men hans sätt att bli ett med dansen trollband en hel värld.

Jag har sjävklart sett alla musikvideos, dansat på träningsgolv och på dansgolv och hemma på heltäckningsmattan i mitt flickrum. Jag har avgudat Michael för allt han var. Identifierat mig med hans ljus och hans mörker, ensamhet och kanske också begåvning. För vi är alla Guds begåvade, benådade barn.

Jag såg honom på Ullevi 1997. Stod nästan längst fram och vi skrek: We love you Michael! Och Michael skrek tillbaka: I love you most. Och troligvis var det så. Han älskade sin publik, scenen var hans hem.

They don´t care about us, Man in the mirror, The way you make me feel, Billie Jean, Black or white, You are not alone, Heal the world. Tack för minnen och magi, Michael!

Eat Pray Love

Läser just nu boken "Eat, pray, love" och det är en härlig resa full av nostalgi, eftersom författaren befinner sig i två länder som även påverkat mig; Indien och Italien. Jag är annars inte en person som drömmer om resor speciellt mycket. Har alltid känt att den stora resan sker i hjärtat och i relationer. Att resa i jakt på upplevelser och kickar, nej, det är inte hållbart. Inte för miljön, inte för människan.

Men jag gillar boken för att Elizabeth, huvudpersonen, är så hängiven att leva ett sant liv. Men den påminner mig också om varför jag lämnade den lyckofixerade New Age-världen. Inom New Age är det populärt att ha en guru, åka till ashrams och heliga platser i Indien och sjunga Om-na-mah-Shivaya (sanskrit för "Jag hyllar gudomen som bor i mig".) Kosten är vegetariskt, teet är kryddstarkt och kläderna doftar av rökelse. Jag var en del av den världen. Vi var alla intensivt upptagna av oss själva, inre frid, Gud, spänning och frihet. Jag känner fortfarande sympati för en del av det där, för det är en del av min andliga historia. Jag kände mig dragen och kallad till den vägen och jag älskar fortfarande utlevande dans och den känslomässiga öppenhet och bejakande livsinställning som präglar New Age-världen.

Ja, jag var tvungen att gå den vägen för att återerövra Gud. Om jag kallade Gud för Shiva eller köpte en väska med Om-tecken så kunde det Heliga ta form i mitt liv igen. Det var namn och symboler för Gud som inte var belastade av min egen kultur. I New Age driver man bort skam, skuld, synd och annat traditionellt protestantiskt tankegods. Jag behövde befria mig. Men något gick också förlorat. För i jakten på harmoni, stillhet, "bliss" så förnekar man människans villkor anser jag. För människolivet är även sorg, lidande och fulhet. Förnekar vi det, förnekar vi oss själva. Kristus förnekade inte människans villkor. Genom Kristus blev Gud människa och delade våra liv. Vår gudomlighet och vår litenhet, vår glädje och vår smärta. Vår Gud är en Gud som har sår skriver Ylva Eggehorn. Och det är en Gud jag kan tro på.

Lovsång

Längesedan jag skrev... Nu är det redan mars och på måndag börjar jag på ett nytt jobb. Känns roligt! Det är mycket som är roligt just nu, här är några bra saker som hänt sen sist:

-Husbybadet idag, äventyrsbad med familjen. Vattenrutschbana är ett underskattat nöje!
-Bio och middag med K i måndags. Trevligt!! Såg Revolutionary Road, ojojoj, snygga Leonardo Di Caprio, tänk att vi faktiskt skakade hand en gång i Paris och att han skrattade åt mitt skämt. (Kanske för att vara artig, men ändå!)
-Kyrkans Grundkurs, bland det absolut bästa jag gjort i livet. Jag älskar folkhögskoletanken, att verkligt lärande sker genom möten lika mycket som prestationer.
-Boken Berlinerpopplarna och fortsättningen Eremitkräftorna. Härlig läsning.
-Retreat i Trosa med Johan. Vilken lyx att vara tysta tillsammmans och att J följde med mig på en kyrkgrej - och gillade det!
-Besök på Kyrkokansliet i Uppsala, himmel vilken vacker domkyrka! Pelle Svanslös stad verkar riktigt mysig.
-Min kompis A har tagit körkort! Blev så glad att jag nästan började gråta för jag VET hur hon har kämpat.

Har ofta skämts för att berätta bra saker för det känns som att skryta. Men vad fasen, lite lovsång till livet kan väl inte vara av ondo? Låter ju helt knasigt att jag har gått omkring och tonat ner mig för att inte verka störande glad! Och ibland när jag är låg kan jag fejka lite lagom glädje för att inte tynga ner folk. Weird.
Jaja, man är bara människa. God afton!

Bibeln...

...har jag jag närmat mig med skepsis, rädsla, nyfikenhet och respekt. Nu har jag läst en hel del, speciellt i Nya Testamentet. Jag brottas och förundras. Blir arg och fylls av hopp. Nu börjar jag förstå de som säger att något händer med en när man läser Bibeln. Det är inte lättsmält, den där Jesus är både mild och oförsonlig. Jag tänker hädiska tankar att han är en bråkstake och en översittare, men ibland golvar han mig med visdom och människokärlek. Hans absoluta solidaritet med människans villkor. Vi är alla ett i Kristus. Endast i Gud finner själen sin ro.

Vördnad

Den här veckan har lillkillen börjat dagis. Det har varit en ynnest att få vara med och skola in honom . Att se samspelet mellan de små barnen och fröknarna. Hur finstämd samvaron är. Jag beundrade förskolelärarnas arbete redan innan, nu känner jag ren vördnad. Visst, alla är inte lika bra. Det finns 20-åringar som vill tjäna pengar till Asien-resan och jobbar på dagis ett halvår. De är där fysiskt men blicken är någonannanstans. Men nu har jag mött de andra, de hängivna. Det har varit en lärorik vecka. Att sitta på en blå madrass och höra andetagen från sexton sovande små barn. Deras ansikten, så vackra, sköra, nya i världen.

Inom en människa

Människor, människor. När vi var i Sälen levde vi som sagt tolv personer i samma hushåll. Det innebär samarbete och skoj men också krockar. Inga utagerande sådana denna gång, men under ytan finns förstås en del meningsskiljaktigheter. Och vi skaffar oss roller. Gruppdynamik. I varje socialt sammanhang blir du tilldelad en roll eller positionerar dig själv som en viss typ. Sedan är varje människa så mycket mer. Clownen har en introvert sida, den starke har svagheter som noga döljs. Och så vidare, i all oändlighet. Tänker på Tranströmers klassiska dikt, att inom varje människa öppnar sig valv efter valv oändligt. Människan har djup och rymd. Ändå dömer vi ofta ytligt. Det är snålt, men mänskligt det med.

Jag är människa, precis som du. Vi finns till. Det är miraklet.

Hej 2009!

Inatt kom vi hem från Sälen där vi firat nyår med två andra familjer. Det värmer mitt modershjärta att se barnen röja loss i snön, åka skidor och fnissa tillsammans i stugan. Själv gillar jag skidåkning sådär, det är vackert med all snö men jag har inga problem med att åka pulka med lillkillen istället. Den här julledigheten har varit intensiv men det har varit roligt!

2008 var ett bra år, 2009 kommer att bli annorlunda eftersom jag ska börja jobba och bägge barnen ska gå på dagis. Min bebis är snart två år! Min tid som lattemamma är över... för denna gång åtminstone. Att kalla sig för lattemamma låter kanske lite passé, men faktum är att jag nog är en sån, älskar att sitta på café och prata i timmar. Blir väl inte så mycket med det nu när man ska jobba. Men inom kyrkan kanske man har schyssta fikapauser?