Michael Jackson

Michael Jackson är död. För mig som dansat sedan jag var liten betydde han mycket. Den dans jaag lärde mig på 80- och 90-talet var såklart inspirerad av den Störste. Att se Michael Jackson dansa är att se vad verklig överlåtelse är. Överlåtelse till den gudomliga kraften i tillvaron. Kanske kan man lära sig att tekniskt dansa som honom. Kanske. Men hans sätt att bli ett med dansen trollband en hel värld.

Jag har sjävklart sett alla musikvideos, dansat på träningsgolv och på dansgolv och hemma på heltäckningsmattan i mitt flickrum. Jag har avgudat Michael för allt han var. Identifierat mig med hans ljus och hans mörker, ensamhet och kanske också begåvning. För vi är alla Guds begåvade, benådade barn.

Jag såg honom på Ullevi 1997. Stod nästan längst fram och vi skrek: We love you Michael! Och Michael skrek tillbaka: I love you most. Och troligvis var det så. Han älskade sin publik, scenen var hans hem.

They don´t care about us, Man in the mirror, The way you make me feel, Billie Jean, Black or white, You are not alone, Heal the world. Tack för minnen och magi, Michael!