Vem jag är

Man har väl någon sorts bild av sig själv. Vem man vill vara, det man tror på. Under hela tonårstiden och åren runt 20 handlade det om att definiera sig och revoltera. Frigörelse. Upptäcka skatter, världar man inte visste fanns. Och trots att det var krisigt som katten så hade man en jäkla framtidstro och en naiv tro på att man var något särskilt. (Vilket jag i och för sig fortfarande hävdar att vi alla är. I psykodrama har jag mött människor av alla de slag och när de öppnat sitt hjärta och raserat sina masker har man fullständigt baxnat av skönheten... Men till vardags ser man ju inte den där magin, då är man småsint och irriterar sig på dem man inte gillar. Inget gudomligt alls)

Nåja. Vad jag skulle komma till är att jag inte gillar den jag blivit. Håglös och rädd är jag. Just nu. Men borde kanske inte skriva så taskigt om mig själv, kan ju bli en självuppfyllande profetia. Grejen är ju att ingen tackar mig för att jag går och känner mig otillräcklig. Jag gör ofta grejer med hjärtat i halsgropen, blir nervös av folk i parken som jag inte känner. Skäms över ditten och datten. Så dumt. Det finns ju faktiskt bara en av mig. Och dig. Vi är här för att vi är önskade.

Jag andas samma luft som alla andra (flygfotogenluft från Bromma flygplats, men ändå...) Jag får finnas, får finnas, får finnas. Varför är det så svårt att tro på?