Vardag

Nä, usch nu har det blivit för mycket vardag. Tänkte gnälla lite om hur tungt det är att ha huvudansvaret för barnen, vilket jag haft 12 timmar om dagen i snart fyra år. Innerst inne är det vad jag velat och prioriterat men ibland tangerar det i självuppoffring och då är man ute på den tunna martyrisen. Där blåser det snålt och glädjelöst.

Nä, det funkar inte. Man måste ladda batterierna, det är en naturlag.

Men det är så mycket måsten och frågor. Vad ska jag arbeta med? Var ska vi bo? Vad behöver jag? Vad behöver familjen för att må bra?

Men om vi vänder på steken och tänker ljusa tankar. Vad har inspirerat mig idag? Jo, jag vet vem. Kvinnan som arbetar på kyrkans öppna förskola här i Sundbyberg. Jag gillar henne, hon är varm, skrattar och lyssnar alltid engagerat över en kopp kaffe. Hon har varit dagbarnvårdare i hela sitt liv, hon har fortfarande glöd. Det inspirerar mig. Att ge något till människor i vardagen.

Jag blir ledsen när jag skriver detta. Gråter. Varför? För att hon väcker en längtan hos mig. Skulle också vilja göra det hon gör. Få ge hopp och värme till människor. Det är en dröm. Det måste gå, det måste finnas en väg.