Jag brukar låta den här bloggen leva sitt eget liv, skriva om det som känns angeläget och skippa annat. Men det börjar bli komplicerat, för jag vill inte vara alltför personlig här och skriva om relationer och sånt, samtidigt som det ämnet förstås är väldigt betydelsefullt. Men det finns andra forum för det.
Såå, vad ska jag säga idag? Jag är trettio år, jag är glad att jag inte är tjugo. Jag hör barnröster i bakgrunden när jag skriver, jag är glad för mitt liv, för de människor som kommit i min väg, för allt som blev som jag önskade och för det som inte alls blev som det skulle. Jag tänker mig att det som känns svårt är "blessings in disguise". Låter som något Oprah skulle sagt, men vadå, jag gillar Oprah.
Igår läste jag en skön grej i tidskriften Trots Allt: Fånga inte dagen. Ha! Man är så överhopad av självhjälpsfloskler så det är skönt att vända på sådana där sanningar. Låt livet rulla på lite spontant istället, dagen är till för dig, du behöver inte fånga den alls.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar