Sushi med gaffel

För några veckor sedan var jag hos en läkare med anledning av att E tagit blodprov för att kolla järnvärdet. Allting var normalt och jag trodde därför att återbesöket skulle vara snabbt överstökat. Men nej, trettio minuter satt jag där och den unge ambitiöse AT-läkaren lät mig inte gå. Samtalet handlade om att räcka till som förälder, att ansvaret ibland kan kännas tungt och jag kom in på att det kändes jobbigt att inte ha ett arbete att gå tillbaka till när föräldraledigheten är slut. Min identitet är så förankrad i moderskapet.

Han säger: Men kan du förstå att du är värdefull? Att din roll är oerhört viktig? Jo...svarade jag men det lät väl inget vidare övertygande för han fortsatte: Ja, du hör vad jag säger men förstår du? Det är en sak att svara ja, men det är en annan sak att verkligen förstå. Du är värdefull, det du gör är värdefullt.

Jag gick därifrån och visste inte om jag var tacksam för hans värmande ord eller ledsen för att han uppenbarligen tyckte att jag behövde höra dem.

Det där mötet lämnar mig ingen ro. På något vis blottade jag mitt självförakt för den där läkaren och det gör ont att han såg det.

Det var egentligen inte det jag skulle skriva om idag, det bara blev så. Egentligen skulle jag säga att idag var första dagen som jag var en stund för mig själv på över en vecka. Det behövdes. Jag gick ner till Sundbyberg. Åt sushi. Med kniv och gaffel. Jag är inte mer sofistikerad än så.