Luciatid

Luciahögtid, vackert. På Luciadagen fick jag en lektion i värdet av det icke-perfekta. Hade kämpat kvällen innan med att fixa E:s luciakrona, satt fast tyg på insidan för att den skulle vara lagom stor och inte hamna snett på huvudet. När jag kom till dagis meddelade fröken i en teaterviskning : "Hon ville inte ha kronan, glittret kliar"

That`s my girl! Varför ha något otympligt som kliar på huvudet? De härliga dagisluciorna sjöng när det passade dem, någon petade näsan och en ropade plötsligt "kissnödig!", flera vägrade bära krona. Vilka härliga små rebeller.

För övrigt läser jag "Döden är livsviktig" av kloka Elisabeth Kübler-Ross. Döden, det låter ju muntert sa min käre sambo. Men boken handlar i högsta grad om Livet.

Några rader som jag läste i DN: You`ve got a heart full of passion, will you let it burn for hate or compassion?" Det är lätt att vara arg, bli upprörd över det man upplever vara fel eller orättvist. Åtminstone är jag en sån där ilsken natur. En vän kallar det Lilla My-ilskan. Känner inte till Muminvärlden så bra, men det kanske stämmer.

Att ha en ofta uppblossande ilska är en tillgång ibland, det ger ett visst jävlar anamma och civilkurage men för det mesta är det en onödig negativitet som kan spilla över på folk som inte förtjänar det. Det ÄR bätte att fria än att fälla. Jag vet det och jag jobbar på det. Var på Andante-gudstjänst i torsdags, det handlade om att våga vara ärlig mot sig själv. Ärlig vad gäller både brister och förtjänster. Vi människor har tendens till både självöverskattning och till att göra oss mindre än vi är. Men sanningen ligger väl någonstans däremellan. Vi är både Hitler och moder Teresa.

Ikväll blir det luciakonsert i kyrkan, jag älskar den här tiden, så fylld av hopp. Ni vet, istället för att förbanna mörkret, tänd ett ljus.