Idag såg jag en annan mamma i parken som var där med sin treåring och ny bebis. Treåringen var arg och ledsen och låg på treåringars vis på marken och skrek rakt ut. Mamman kämpade för att lugna både sin viftande bebis i vagnen och den trilskande treåringen. Och då tänkte jag jisses... Jisses vad alla föräldrar kämpar.
Ibland känner jag mig ensam när tröttheten och frustrationen slår till, när föräldraskapet bara består i att reda ut konflikter. Igår var en mörk, tung dag. Men idag har varit annorlunda. Jag har pratat med andra och jag finner stor tröst i att alla andra föräldrar kämpar med liknande saker. Jag känner också en stor ömhet för alla små barn med stora känslor. Igår när E och jag bråkat sa jag efteråt att jag tycker det är så jobbigt att bråka, man blir så ledsen inuti. Då säger E, uppriktigt och utan omskrivningar: "Jag blir arg inuti".
Ja, så är det. Arga blir vi ibland, både barn och vuxna. Vi har ljus och mörker inom oss.
Nästa vecka ska jag träffa en präst i min kyrka för att samtala om att bli medlem på riktigt i församlingen. Kanske blir det så. Det känns spännande. Jag träffade en präst för två år sedan och berättade för henne att jag längtade efter ett andligt sammanhang. "Jag tror på bönens kraft och jag ska be för dig" sa hon. Sedan dess har jag tagit min längtan på allvar och det är obeskrivligt värdefullt. Som att komma hem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Gumman, när jag läser om dig och Emily så slås jag av hur storartad du är som förälder - du har en så genuin ödmjukhet och respekt i din relation till Emily. Det kan ju låta självklart att visa sina barn respekt - men det är nog nte allti så. Det är så tydligt att Emily (och Julian) verkligen blir SEDDA av sin mamma för dom personer de är. Det inspireras jag av - det är sant.
Skicka en kommentar