Gudstjänst

Jag blir väldigt berörd av att gå i kyrkan. Nästan varje gång gråter jag, trots att jag sällan gör det annars nuförtiden. I söndags besökte jag en ny kyrka som jag säkert kommer återvända till. Då var det en vänligt sinnad dam som satt bakom mig i kyrkbänken. När jag började gråta gav hon mig en kram och en näsduk. Efteråt sa hon att det var kyrkkaffe om jag ville prata med någon. Men jag förklarade att det inte var sorg utan glädjetårar. Jag tog mod till mig i alla fall och deltog i kyrkkaffet, glad över hur enkelt och lättsamt det kändes att tala med de andra som var där.

Men en sak gör mig bedrövad. Det var en kille som berättade att det hade varit jättejobbigt för honom att berätta för sin familj att han blivit kristen. Han mindes hur han suttit och gråtit vid köksbordet, rädd att bli dömd av sina föräldrar som "konstigt religiös". Att det ska vara så laddat! Ingen skulle tycka att det var konstigt om jag t ex sa "Jag åker till Solna Centrum och handlar kläder varje söndag" Men att säga "Jag tycker om att gå i kyrkan varje söndag" ,det är på något vis suspekt.

Jaja, jag behöver inte oroa mig över vad andra eventuellt tycker, det spelar faktiskt ingen roll. Jag hade i alla fall en härlig söndag!