Under ytan

Klockan 14.20 tog jag hissen för att gå ut och iväg till dagis för att hämta E. Betraktade mig själv i spegeln och såg en trött person i kappa som är inne på tredje året. Men trots det såg jag hyfsat sammanhängande och rekordelig ut, enligt mitt eget omdöme. Men inombords var jag inte på något vidare humör. I magsäcken låg en torftig lunch bestående av en sandwichglass och en turkisk peppar-glass.

Jag funderar en del på vad folk går och bär på, vad de tänker när de är ensamma, den smutsiga byken som omvärlden inte ska se. Jag vet ju, efter åtskilliga timmar i gruppterapi, att folk har oceaner av känslor och omstörtande erfarenheter i sina liv. På ytan är det lugna gatan, men i själens dunkla vrår... Jag undrar så över de andra dagisföräldrarna. Är de så äppelkäcka som de verkar? Såklart inte. Men visst blir man nyfiken på folk man bara känner ytligt. Man skaffar sig snabbt ett intryck av personer, baserat på fördomar och erfarenheter. Men när man skrapar på ytan är alla människor fulla av motsägelser.

Vad allvarligt allt blir på den här bloggen. Antingen är jag inne i en sån period, eller så är jag helt enkelt rätt allvarsam av mig. Och det är väl OK. Men som avslutning kan jag ju nämna hur jag drev demonerna på flykten idag: Dansade med E till skivan "Schlagerfavoriter". Och jäsiken, det gjorde susen!